lördag 6 december 2014

IL

Alltså, i all önskvärd ödmjukhet. Eller screw that, förresten. Dagens inlägg blir av det mer självgoda slaget. Jag är nämligen mycket nöjd med mig själv. Dels känner jag hur kroppen mår bra efter en veckas ganska intensiv träning. Det förefaller som om jag hittat min puls i träningen efter 40 års famlande i mörkret. Men när sinnet är inblandat, balansen, tankarna och energin i kroppen - då blev det på något sätt alldeles rätt.

Sedan inser jag att jag lägger väldigt lite energi på att slåss nuförtiden. Vad som händer i världen runtomkring händer i världen runtomkring och saker är vad de är. Behovet att ha saker att kämpa har liksom avtagit och det känns faktiskt ofta till och med meningslöst för mig att slåss med mig själv. Allt oftare drar jag fram idéboken och låter idéerna bli beskrivna istället för att hålla dem tillbaka. Boken är inte tyngre för det men jag blir avsevärt lättare. Allt oftare säger jag bara som det är och saker fungerar helt av sig själva. Allt oftare låter jag det tredje ögat styra vart jag går.

Men vem ska rädda världen då - när jag flummar runt? Missförstå mig rätt, jag vill fortfarande förändra saker. Massor av saker. Men att slåss mot det som jag upplever som fel känns bara fel. Vad som är fel i mina ögon kan vara rätt i någon annans upplevelse och vem vore jag om någon räddat mig ur varje smärtsam situation bara för att de inte orkade se mig växa av smärta? Fokus blir istället på att skapa och skapandet är liksom inte för någon annan. Det är bara för att jag tycker att det är kul. Om andra jublar över det så blir jag glad, men om det dissas gör det mig inte så mycket. Jag har ju haft kul alltså var det meningsfullt. Det är ju liksom omöjligt för någon annan än den som är i det att bedöma vad som är meningsfullt.

Inre frid, alltså. Namaste riktigt ordentligt, faktiskt.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar