onsdag 31 december 2014

Enkel synundersökning

När jag var liten bakade min farmor suveräna chokladtårtor. Syrran ville gärna hjälpa till och fick ansvaret för sockerkakan. Hon tippade i på tok för mycket socker men rättade misstaget innan farmor han upptäcka det genom att kompensera med motsvarande mängd salt i degen. Farmor provsmakade givetvis aldrig tårtorna - hur skulle det se ut om en bit fattades? Men just den här tårtan hade en lite ovanlig smak. Absolut inte äcklig bara – annorlunda.

Plus och minus kan aldrig ta ut varandra. Plus och minus spinner upplevelser, dansar omkring och skapar äventyr, upplevelser och erfarenheter. Plus och minus är inte varandras motsatser utan ytterligheterna av vad som får plats i skapelsen. När de släpper av på takten uppstår ett slags lugn. En enkelhet (till skillnad från dubbelhet eller dualitet, alltså), okomplicerat nog. Där finns saker som fungerar. Saker som har få eller inga ord att beskrivas med. Som är självklara och äkta. Jag, till exempel. Hur broderar man ut ett sådant ord utan att fördunkla dess mening?

Genom kod gör jag en synundersökning av mig själv. Det visar sig att jag är helt oförmögen att ta till mig helheter. Detaljer, däremot suger jag åt mig av. Samlar på mig, arrangerar och skapar bit för bit helheter som jag kan förstå eftersom det är jag själv som skapat dem. Jag märker ofta att det jag gör skiljer sig från vad andra gör och det handlar ofta om att mina grejor – hur uppe-i-det-blå de än må vara – är en samling detaljer. Små, små saker som utgör delarna av en helhet. Som – när de är klara – knappt har namn; de är ju självklara.

Det är därför små hinder är så viktiga. Små hinder – microbstacles – kan man inte se om det finns stora hinder, då försvinner de i bruset. Så när man ser ett microbstacle, då vet man att man börjar närma sig enkelhet för det man tittar på. Enkla delar har en förmåga att aggregera sig, att bilda enkla helheter och kanske helt upphöra med att vara separata.


Gott nytt!

lördag 27 december 2014

lördag 20 december 2014

Balans och baluns

En mycket lärorik höst går mot sitt slut. Den förestående natten är årets längsta därefter återvänder ljuset. Utandningen övergår i inandning och lärorikheten består. Jag har fått anledning att koppla om många aspekter av mitt liv den här hösten.

"Ditt bekräftelsebehov förstör allt som är av värde i din värld, gör om - gör rätt!", det var vad mitt universum inledde hösten med. Arbetet har understundom varit utmattande men samtidigt genererat långt mer energi givet lite tålamod.

I kväll är det Baluns. Rimmar på balans, märkligt nog. Minst lika ofärdig och nyfiken som för 40 år sedan i steg för steg turas vänster och höger om att bära den graviterande punkten framåt. Bara en sådan sak.

lördag 13 december 2014

Boken i människans tidsålder

Dela-kunskap-spåret leder vidare och lockar till vidare utforskande. Korsbefruktar och släpper in saker som varit okategoriserade i en arena där de får synas.

Stenbockens tidsålder, krigens och eldens tidsålder övergick kanske vid romarrikets fall i upplysningens, monoteismens och fiskens tidsålder. Kanske kan man också säga kunskapens tidsålder.  Där är vi nu, eller var beroende på tro och övertygelse. Vad som kommer sedan är enligt  vad man om man vill kan kalla astrologin Vattumannens tidsålder - frihetens, människans och uppvaknandets tidsålder.

I krigens och eldens tidsålder är det givetvis viktigt att kunna slåss, i kunskapens tidsålder är kunskapen av samma överlevnadsmässiga vikt och när vi rör oss in i människans tidsålder blir det det jag eller vi vi alla utgör som står i fokus.

Hur bra illustreras inte det av författarrollen i vårt samhälle? Författare har tidigare tjänat pengar på att sälja böcker, baserat på värdet i den kunskap böckerna innehåller. Så icke längre. Författaren tjänar idag sina slantar mer av bieffekter av den personliga hajpen. Det är alltså människan bakom kunskapen som gått och blivit det väsentliga.

fredag 12 december 2014

"Det här" revisited

Många som befattar sig med vår produkt kallar den inte för sitt produktnamn utan säger istället "det här". Många gånger har jag trott att det boeror på att man ser konceptet som för komplicerat eller namnet som frånstötande, men jag börjar skönja andra förklaringar.

Problemet är en del av lösningen och lösningen en del av problemet. Lösningens blotta existens hänger alltså på att problemet finns där, läs mer här: Pseudoexistensiella problem.

Så saker som bara fungerar, de kräver inget namn eftersom det inte behöver omnämnas, beskrivas eller hanteras. Det bara finns, som vilken äkta och naturlig sanning som helst. I all ödmjukhet så kanske "det här" är det absolut bästa omdöme man kan få. 

torsdag 11 december 2014

Doktor Google

"Man kan ha säkerhetsbälte och krockkuddar och lite fler kuddar för säkerhets skull - visst. Men om man har så många kuddar att man inte längre ser vägen har man liksom gått för långt. Livet är ju ändå livet"
/"Doktor Google"

Pratade blodfetter med doktor Google häromdagen. Doktor Google är den läkare landstinget tilldelat just detta hushåll och han gör ingen hemlighet av att han inte vet allt. Han gör heller ingen hemlighet av att han är skeptisk till de råd han får "uppifrån" ("halveringstiden på råden är som mest fem år"). 

Jag fnös storeligen när jag efter att ha blivit besiktigad som klockren och tjatat mig till ett prov på blodfetterna fått provsvar som spretade ordentligt. Men enligt rådande riktlinjer var jag "eligabel" för såväl kostförändring som medicinering. Foldern från landstinget pratade om att äta enligt tallriksmodellen. Ni kan tro att jag kanske var lite skeptisk.

Doktor Google pratade om vad som syns på sådana blodprov, hur storleken på partiklarna hänger samman med kostens sammansättning, hur vad man åt kvällen innan har jättestor påverkan på resultatet och inte alls visar vad kroppen gör med fettet senare i cykeln. Vi kom överens om att jag ska ta blodprov lite oftare framöver och notera vad jag stoppat i mig. Konklusionen var att jag äter som jag mår bra av och att vi alla är lite nyfikna på hur jag lyckats vara en så välmående 40-åring så vi kan gott hålla ett öga på insidan.

Jag tycker det är helt underbart att få använda samhällets resurser i mitt eget utforskande av mig själv. Många är nyfikna och många kan må bättre genom att ta kontrollen över bland annat sin kost. Det är lätt att tro att det inte kan hända förrän vården och deras sponsorer läkemedelsindustrin slutar ställa diagnoser som passar nämnda industris intäktssida.

Men det är fel.

Lika lite kommer denna förändring att hända när alla patienter kliver in till sin skolade läkare och läser LCHF-lusen av dem med ena handen på kostdoktorn.se:s bibel. 

Att tala om för någon annan att de har fel leder så gott som alltid till låsning. 

Förändringen kommer att ske på individuell basis och genom att man helt enkelt beslutar sig för att äga sin egen hälsa. Så!

tisdag 9 december 2014

Att amortera på kunskap

Mot slutet av nittiotalet började jag skriva på något slags debattinlägg med titeln "det välmående kunskapsföretaget". Vad jag hade i sinnet var något slags halvutopisk redogörelse för hur ett kunskapsföretag, termen var glödhet då, som tog sitt kunskapsberoende på allvar faktiskt fick det att fungera. Jag fick inte ihop något inlägg då och inte heller någon annan av de femtioelva gångerna jag försökt påbörja andra inlägg under den uppenbart paralyserande titeln.

Men det är ju de svårlösliga gåtorna som bjuder sinnet på en äkta utmaning så varför sluta försöka? Ämnet har ju knappast blivit mindre aktuellt. Kanske har jag själv också blivit en smula mer ödmjuk under väntetiden. 

Långtifrån alla hade kunskap i det sena nittiotalets IT-värld. Tvärtom, ett fåtal hade den och långt större antal drogs till hajpen. Jag var något slags självlärd och egensinnig hybrid med inspiration som främsta tillgång. Något som visade sig användbart då kunniga människor och skolade experter inte sällan behöver en vildhjärna vid sin sida för att turboladda kraften i deras kunskap. 

Utifrån den utgångspunkten kom jag att alltmer betrakta kunskap som en bromskloss eller ett ok. Inlärd kunskap, sådan man slitit hårt för att erhålla. Kunskap man amorterar på hela sitt liv via inbetalningskort från CSN. Det är ju kunskap man gärna försvarar. Så när t.ex. en vildhjärna, säljare, marknadschef eller kundjävel kommer och petar i ens expertisområde tvekar man sällan att försvara de metoder, faktoider och mönster man köpt dyrt (och fortfarande betalar av på).

Nio av tio gånger (minst) så är expertens reflex att försvara sin kunskap en lönsam sådan. Att ständigt uppfinna hjulet igen är extremt krävande och den kunniga skarans kunskapskapital är bland mycket annat bra ett effektivt skyddsnät mot flagranta misstag. 

Men den där tionde gången är det kanske tvärtom. Om alla följer samma mönster och tillämpar samma inlärda kunskap kommer ingen någonsin att göra något nytt. Och däri ligger det kanske mest lockande med vad som kallats kunskapsföretag: innovation är det främsta överlevnadskriteriet på lång sikt; kunskap är running business.

Hur många kunskapsföretag har inte blivit omkörda "disruptade" som det heter på managementspråk? Företag som byggt sin business på något de gjort bra och fokuserat så hårt på just det att de inte märkt de nya aktörer som uppstått från ingenstans, precis som de själva startade en gång. Varje kunskapsföretagares absoluta mardröm, utan tvekan.

Så visst kan det vara läge att överväga vad det egentligen kostar verksamheter att låta individerna se kunskap som sitt dyrköpta existensberättigande i arbetsgivarens ögon. Eller vad det kostar själsligen för de som spelar spelet. Jag har väldigt svårt att se att vi i västvärlden har en enda annan lika begränsande faktor i våra verksamheter. 

måndag 8 december 2014

Att låtsasjobba

Ett uttryck som tydligen kommit för att stanna i min värld är uttrycket "att låtsasjobba". Den som låtsasjobbar gör just det; låtsas jobbar. Det finns hur många anledningar som helst till att låtsas jobba; både interna och externa men beteendet är grovt sett detsamma. Gemensamma faktorer är att man t.ex. förefaller upptagen, svarar på mail vid extrema tider, har många bollar i luften och i största allmänhet är stressad, därmed uppenbart viktig för sin yrkesmässiga omgivning.

För ganska länge sedan kom Corrine Mayer ut med en bok som heter Bonjour Paresse eller Hej Lättja på svenska. Boken handlar om hur man som mellanchef i ett företag (vilket Maier också var vid tiden, numera försörjer hon sig som författare, naturligt nog) gör så lite som möjligt med bibehållen ersättning. Hon framlade ett antal strategier för låtsasarbete och jag minns att jag kände igen mig i så gott som varje strategi när jag först skummade boken. Nu tänker jag läsa den igen då jag inser att hon hade rent mänskliga vinklar i sitt verk jag inte såg första gången. WP: Bonjour Paresse.

Detta med att låtsasjobba är inte nödvändigtvis fel, det är en naturligt konsekvens av att sätta människor i en människofientlig kontext - arbetslivet. Vi kan alla ändra på det. Om vi törs. För om vi slutar låtsasjobba kan många av oss riva av våra arbetsuppgifter på ett par timmar per dag. Får vi sparken då? Eller får vi bibehålla lönen med sex timmar ytterligare fritid per dag? in the unlikeley event of the latter, vågar vi ha så mycket ledig tid med oss själva. Ensamma i reflektion och introspekt?

Frågor som leder oss att svara på varför vi deltar i komedin arbetslivet, tvivelsutan. Sysselsättning, sysselsättning på väggen där - säg vem som viktigast i världen är.

söndag 7 december 2014

Historiskt

Med reservation för att jag kan ha missförtsått det hela då jag pluggat ur mig ur cirkus massmedia och bygger mitt intryck på andras uttryck.

Att historien upprepar sig beror på att tiden är något som skapats för att vi ska kunna förstå våra känslor bättre. Den är cirkulär från vårt medvetandes sätt att se den, men varje enskild punkt medger andra utblickar på det förgångna och det som komma skall. Historien är ju vad vi uppfattar den som här och nu, inte vad den var där och då eftersom vi inte har samma medvetande som där och då här och nu.

Snurrigt, ja kanske. 

Att SD skulle rubba de politiska cirklarna kom knappast som någon chock och under den gångna veckan har jag lyckats bemästra reflexen avregistrera mig från facebook många gånger. Jag är ju nyfiken också... Hela den maktstruktur som vi egentligen fria själar tillåter oss (mja, egentligen inte så många men det är lätt att få det intrycket) att leva i skuggan av löses obönhörligen upp och detta är säkert ett steg på den vägen.

Det som fick mig att tänka lite var liknelsen att SD är Nazistpartiet och att deras fällande av budgeten synkar bra med upptakten till den väl omskrivna tyska vurpan som ledde fram till lite trassel på sent 1930-tal. Det kan i så fall bottna i att väldigt många som lever i Sverige idag är återfödda från den gången. Och att vi valt att komma hit just nu och rigga en liknande situation för att helt enkelt få en andra chans att reda upp det. Göra om och göra rätt, så att säga.

Den gången var det judarna som fick pekpinnen petad mot sig, här och nu är det invandrare i allmänhet, tiggare i synnerhet men varför inte rökare, religiösa, bokstavsbarn eller vem som helst som inte lever upp till normen. Skrev lite om varför just invandrare i somras: "Invandrarproblematiken".

Hursomhelst - i min värld, där jag bor - känns det som den naturligaste saken i världen. Andra världskriget kan säkert ha varit en traumatisk upplevelse för ett stort antal själar. Många av dessa valde att försöka igen och här står vi nu.

Coolt, inte sant?

lördag 6 december 2014

IL

Alltså, i all önskvärd ödmjukhet. Eller screw that, förresten. Dagens inlägg blir av det mer självgoda slaget. Jag är nämligen mycket nöjd med mig själv. Dels känner jag hur kroppen mår bra efter en veckas ganska intensiv träning. Det förefaller som om jag hittat min puls i träningen efter 40 års famlande i mörkret. Men när sinnet är inblandat, balansen, tankarna och energin i kroppen - då blev det på något sätt alldeles rätt.

Sedan inser jag att jag lägger väldigt lite energi på att slåss nuförtiden. Vad som händer i världen runtomkring händer i världen runtomkring och saker är vad de är. Behovet att ha saker att kämpa har liksom avtagit och det känns faktiskt ofta till och med meningslöst för mig att slåss med mig själv. Allt oftare drar jag fram idéboken och låter idéerna bli beskrivna istället för att hålla dem tillbaka. Boken är inte tyngre för det men jag blir avsevärt lättare. Allt oftare säger jag bara som det är och saker fungerar helt av sig själva. Allt oftare låter jag det tredje ögat styra vart jag går.

Men vem ska rädda världen då - när jag flummar runt? Missförstå mig rätt, jag vill fortfarande förändra saker. Massor av saker. Men att slåss mot det som jag upplever som fel känns bara fel. Vad som är fel i mina ögon kan vara rätt i någon annans upplevelse och vem vore jag om någon räddat mig ur varje smärtsam situation bara för att de inte orkade se mig växa av smärta? Fokus blir istället på att skapa och skapandet är liksom inte för någon annan. Det är bara för att jag tycker att det är kul. Om andra jublar över det så blir jag glad, men om det dissas gör det mig inte så mycket. Jag har ju haft kul alltså var det meningsfullt. Det är ju liksom omöjligt för någon annan än den som är i det att bedöma vad som är meningsfullt.

Inre frid, alltså. Namaste riktigt ordentligt, faktiskt.

torsdag 4 december 2014

Kunskapsspöket

Det syns inte och få har pratat med det men i de flesta organisationer härjar en entitet som kallas kunskapsspöket. Hen finns med i så gott som alla delar av verksamheten och hemsöker dess medarbetare om natten, påverkar varje nyckeltal och genomsyrar företagets kultur.

Kunskapsspöket har många sidor. Det gör människor osäkra, det föder en osund kultur och det ger mindre självsäkra människor en falsk anledning att bota sin dåliga självkänsla. Vi är alla fostrade i kunskapsspökets skolor och vi ser det inte eftersom vi är så vana med det.

Ändå mumsar det i sig av allt vi producerar på ett sätt som får elaka moms att framstå som en västanfläkt. Ritualen för att driva ut kunskapsspöket är på ritbordet men kommer sannolikt att bli en riktig hit.

onsdag 3 december 2014

Dela kunskap!

Så kommer temat med för nästa års användarkonferens all sannolikhet att lyda. Konferensen kommer att hållas i Göteborg i början av maj och vi hoppas på dryga 100-talet besökare även denna gång.

Dela kunskap. Varför?

Vilka flaskhalsar finns i en kunskapsintensiv verksamhet idag? 
1. För lite pengar? Skaffa en checkkredit, sälj fakturorna eller lätta kostnadsbördan.
2. Materialbrist? Beställ mera, se över logistiken och optimera processflödena.
4. Brist på kunskap/information? Fråga varandra. Så gott som all kunskap verksamheten behöver finns redan inuti den, men inte i form av insikt hos den som behöver den. 

Så gott som alla företag har en checkkredit och jobbar kontinuerligt med förbättringar av produktionsprocesser. Likaledes har man som regel ett antal verktyg och arbetssätt för att sprida information. Inte sällan finns en dedikerad informationsavdelning.

Kunskapsdelning mellan verksamhetens medarbetare däremot är som regel kraftigt eftersatt. Dels eftersom den är nästan omöjlig att göra top-down, till skillnad från de övriga tre potentiella bristerna. Dels eftersom det bygger på en massa kulturella låsningar vi har i vårt förhållande till kunskap. Kunskap är makt, varför ska man då dela med sig av den? Och samma sak med okunskap - om jag inte har den kunskap jag behöver för att kunna sköta mitt jobb, förtjänar jag då att behålla jobbet? 

Vi behöver tänka om i hur vi ser på kunskap, produktivitet, att göra ett bra jobb och vad det är att vara kvalificerad. Ett stort antal av dagens kunskapsverksamheter kommer att slås ut av mer snabbfotade, människovänligare företag som respekterar individens inblandning i användandet av kunskap för verksamhetens måluppfyllande. 

Lite verbal semantik; vad är kunskap? Är det inte en isolerad företeelse - något som kan separeras från dess bärare? Något som kan skrivas ner i en bok, paketeras till SCORM eller PowerPointas? Kunskap är pillret vi kan dela med oss av till andra. Vi kan aldrig tillämpa kunskap å andras vägnar av den enkla anledning att vi inte kan komma till insikt för någon annans räkning. 

Kunskap är kollektiv.
Insikt är individuell.
Verksamheter är en grupp individer med samma mål.
I ett kunskapsföretag används kollektiv kunskap för att med individernas hjälp nå verksamhetens mål.

Respekterar man det kan man uträtta underverk. Det kräver mod och vilja till förändring men det kommer också att vara den bästa investering verksamheten någonsin gjort.

To be continued by People who Share.

måndag 1 december 2014

Mörkerkörning

Det är tur att jag - liksom alla andra - är så trött, annars hade jag funderat över hur det kan komma sig att alla är så trötta. Det är ju ganska mysigt att vara trött(a) också. Dels orkar man helt enkelt inte göra alla de där sakerna man egentligen inte måste. En väldigt sund och befriande gallring. Dels  får vi alla en sådär sjukt skruvad humor. Sådär så att man skrattar åt nästan vad som helst. Det är inte heller någon dålig sak. Tvärtom.