söndag 6 april 2014

Arvsskulden

Hon tar ett resolut tag om mitt sinne och vrider huvudet så att jag skådar rätt in i min egen självvalda döda vinkel. In i den djupa fjord av förbehåll som går ända till centrum av min gröna ö och till vilken jag bjuder in plundrare och sjörövare för att – ja; låta plundra och röva. Rövarna har blivit färre men några kommer hit än och jag låter dem tålmodigt åderlåta öns säregna ekosystem.

Varför gör jag så?

Det är en lång historia. Fyra generationer lång får jag klart för mig när jag kikar genom draperiet. För att komma framåt måste man ibland titta bakåt, var det någon som sa. Det blev fel riktigt ordentligt några gånger och jag är ett barn av försök till kompensation i den aspekten. Ett barn som föddes in i ett dåligt samvete en ort livnärt sig gott på. Det förklarar en hel jävla del, det. "She's always trying to make up for an imaginary mistake…".


Framstegskaffe, någon?


Men inget av det där är ju mitt fel. Inte ens i närheten. Mönstren har jag i mig eftersom man präglas när man växer upp. "Mister niceguy all the time", "En snäll kille". Inte ett dugg underligt alls faktiskt.

Ja, jävlar.

Orten hade aldrig funnits om det inte varit för Elis och hans visioner. Inte på det sätt den levde upp och blev i alla fall. Tar man vad han lyfte den till och drar bort de fall som orsakades av små människor och deras finansiella parasitism blir nettot ändå positivt. Hög tid att släppa det där dåliga samvetet nu, alla inblandade levande och döda.

Cut the ship.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar