söndag 30 mars 2014

Lägesbestämning

Jag är mitt i nu.
Det sylvassa, kreativa rakbladet är tveeggat.
Jag fattar det mellan tummen och pekfingret.
Remsorna är idéer.
Idéerna föds fram i njutning.
Vävs samman i enlighet med visioner.
Det är bara vi som ser dem. Visionerna. Vi trollkarlar.
Mugglarna skrattade åt remsorna. Förstod dem inte. Försökte elda upp dem. Försökte göra vifta bort eller slå ihjäl vår entusiasm och övertygelse som en fluga. Mugglare förstår inte att visa tacksamhet. Mugglare vänder kappan efter vinden och slår resolut vakt om sin omedvetenhet.
Det är inget jag kan ändra på.
Den förverkligade visionen ger upphov till fler idéer.
Idémonstret.
Jag väljer – precis som med mugglarna – om det ska få komma åt mig eller inte.
Att erkänna sig besegrad av idémonstret är att snubbla efter att ha försökt springa om sig själv.
Jag har gjort det alltför många gånger.
Alternativet är att gå åt höger.
Jag står där och ser mina egna snubblande steg åt vänster.
Andas och knyter händerna kring det ljus de är kapabla till.
Andas och känner pulsen bli resolut.
Andas och avvaktar.
Vänster är inget alternativ.
Det är precis därför jag står här.
Jag måste gå åt höger den här gången.
Bort från mugglarnas sorl. Bort från alla de mönster som format hur jag ses.
Idémonstret är min trogna tjänare.
Vänder blicken, känner hettan, tar stegen upp på podiet.
Andas och låter det hända.


fredag 28 mars 2014

Stolthet!


Min bäbis nummer fem.


Norsk version

tisdag 11 mars 2014

Magisk dag

Igår var en magisk dag. Sannolikt blir även denna dag magiskt, inget konstigt med det. 

Min farmor har varit här. Visserligen dog hon för några år sedan, men hon har varit här ändå. I förrgår kom hon och pratade med mig när jag var vaken - under ögonlocken i soffan. Hon är den enda av de som tar kontakt med mig utan att finnas som faktiskt använder sin röst - en röst som jag känner och som betyder trygghet från barndomen. Jag är dels lycklig att faktiskt få höra den igen eftersom jag trodde att jag glömt den. Dels mycket lycklig att höra vad hon hade att säga.

Hon pratade om farsan eftersom han inte varit här på ett tag. Nämnde att han har ett annat jobb och att vi ses lite längre fram. Sedan visade hon mig "floden". Min farmor, senast sedd i fysisk form som en 3-årig gammal tant liggandes i en vårdsäng med enbart flytande födointag och som inte lyckades få fram mer än ett ord per 20 sekunder - samma själ visade mig nu floden - det mest fartfyllda och ascoola jag sett. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den annat än som ett rör av verklighet. Ett färgglatt, ljudligt rör där alla händelser finns paketerade. Ett rör som vi som är i livet far fram genom ungefär som ett av ekipagen i Mario Kart. Det var hisnande och i efterhand konstaterat som väldigt energigivande.

Så i går natt var hon min guide i en dröm som tog mig till platser i tiden där jag känt skuld. Även om jag rationellt inte släppt fram det har det till viss del handlat om att jag känt skuld för att farsan blev sjuk. Jag ställde det till hur jag skulle må om Casper lämnade Sara och mig på det sätt jag lämnade mina föräldrar och extrapolerade från den punkten. Har så att säga lärt mig leva med den intecknade tanken.

Nu visade hon hur det malingt melanom som orsakade elakartade påväxter och döden för farsan blossade upp som flytande ljus i en sjö om natten. Hur det var i enlighet med hans övergripande vilja och att han kommit till den punkt då han faktiskt var färdig här. Jag fick se hur han lämnade sjukhusrummet den där majdagen och fortsatte ut i den omgivande sfären. Det var smäktande vackert men också per definition obeskrivligt i ord.

Idag är en inspirationsdag, det har flödat hela natten och jag vet att jag kommer att vara helt utmattad innan kvällen kommer men det går bra för imorgon ska jag vara ledig.

torsdag 6 mars 2014

Kärlek

Det tar sig riktigt bra. Att byta från ofta och osammanhängande på interiktigtklok till sällan och i linje med känslan på inflytelserik har givit resultat. Jag tar mig själv på allvar, silar snacket en smula och menar det jag säger i tilltagande grad. Jag skrattar inte lika ofta nervöst bort den allvarliga undertonen i vad jag säger och har börjat låta tysnaden även få en chans där jag vistas. Och visst kommer inflytandet också. Eftersom jag släpper fram det. Eftersom jag vill ha det. Eftersom jag känner mig mogen att använda mig av det. Jag vill förändra världen, precis som interiktigtklok ville. Men skillnanden är att jag vill göra det för min egen del. Till skillnad mot interiktigtkloks önskan att rädda världen och vara snäll, alltså. Världen behöver inte räddas. Det är bara jag som vill ha kul!

Jag är också kär - förälskad rentav. Jag skulle kunna säga att jag är kär i livet lite sådär svävande, men jag ska säga som det är. Jag är nämnligen kär i mig själv. Jag älskar den här människan som är jag av hela mitt hjärta och njuter av att vara den jag är. Mina nycker, mina ups och downs, mina idéer och drömmar. Varje dag innanför den här huden är en lustfylld lek med allt jag någonsin drömt om. Jag älskar de som finns här och låter mig vara just sådan. Min älskade Sara som befriat mig från alla de där sakerna jag gått och bestämt mig för att jag ska låtsas att jag inte är. Hon som skar genom mitt pansar med sin rena, obestridliga kärlek. Hon som fick mig att vilja stå naken inför linsen. Hon som sjöng mig till harmoni. Hon och alla de som finns och funnits här i upplevelsen, som gjort den till vad den är och varit och som låtit mig bli den här människan som alltså älskar mig själv.

Tack, tack, tack!

Allt är vibrerande, eggande och lekfullt. Livet är en lekplats och jag har tagit av mig skydden. Jag som jagat alla svaren. Faktajakten är över och jag fattar vilket renderar svaren som sådana irrelevanta men också ger hela jakten sitt syfte. Love it! 

Nu ska jag leka vidare.