lördag 15 februari 2014

On top of the world

Så äntligen ovan molnen. Jag är bokstavligt talat i himlen! Uppe i det blå! I molnet! Jag hänger här uppe med tre glas vin i kroppen och trots att vi alldeles precis lämnat marken har just landat efter en resa som jag ännu inte känner startpunkten på. På tiotusenmeters höjd kan jag bottna i känslan. Den oerhörda lyckan av att ha lyckats. Jag gjorde det – på riktigt! Det är faktiskt verklighet.

Alla liv jag levat i famlande vanmakt. Alla tafatta försök. "Och nu – med oss från olympiska spelen har vi NEJ som gör ytterligare ett försök att bryta sin själs mönster för femtioelfte gången – han tar sats, tänker hoppa men – NEJ, han snubbar igen för tiotusende gången." Galaxen drar en lättnadens suck och cynikerna dunkar varandra i ryggen. "Detta var precis vad vi prognosticerat", säger de i en TV-intervju i på bästa sändningstid. Oemotsagda och påhejade av alla som livnär sig på tvivlets sparsmakade energi, med mig själv i främsta ledet.

Men inte den här gången – NEJ! Ha!

Jag tror inte att detta är mitt sista liv på jorden. Jag kommer tillbaka en gång till. Till hästen som pratade mig tillrätta. Jag tänker sitta på hans rygg (sätt ett T framför) och njuta av fåglarnas sång, en andra gång. Jag tänker komma hit och leva ytterligare ett liv med Henne, hon som fick mig att förstå allt vackert som bor här. Hon som är den enda som någonsin varit stark nog att få hålla mitt hjärta. Jag tänker komma hit en enda gång till och bara vara.

Omkring mig i kabinen sitter förväntansfulla människor. En del av dem drar ner sina rullgardiner och söker trygghet i inflight entertainment-systemets menyer. En del tar liksom jag ett glas vin för mycket. Men alla är glada nu. Alla känner att det har blivit rätt. För jag är inte alls unik – tvärtom. Precis som alla andra är jag inte som någon annan och lyckan i hjärtat är äkta.

Det var den här gången vi lyckades, hela gänget (då menar jag alltså inte nödvändigtvis alla som är i livet). Nästa gång kommer vi tillbaka för festen och därefter har vi bytt dimension.

Ovan molnen i full fart mot det där stället som bestämt sig för att bli ett andra hem – Samui! Vi åkte på bröllopsresa dit 2011, mina bästa livs älskade och jag. Lockade dit av de som fick en unge igår. Och nu åker vi på bröllopsresa – igen. Inte nödvändigtvis vår bröllopsresa, men det är detaljer i sammanhanget. Denna gång med de där som man inte kan vara utan. Som också funnits där liv efter liv och som också äntligen fått det helt skitjävla rätt!

Inte konstigt man känner sig on top of the world.

lördag 8 februari 2014

Musical Retrospect

Det var en tuff vecka, den gångna. Om jag på förhand hade vetat hur tuff den skulle bli så hade jag definitivt fegat ur på förhand. Men livet är så snitsigt konstruerat att det inte låter oss förhandsgranska upplevelserna innan vi går in i dem. Istället låter det oss stå där och häpet titta tillbaka på vad det är vi lyckats åstadkomma. Gapandes och lite utmattade. Men väldigt nöjda.

Nu är jag ju inte riktigt där än. Ungefär halvvägs kommen fram till milstolpen på min sisyfosvandring mot målet "frihet" finner jag mig redan befriad. Underbara och rätt självklara paradox då det är tanken som skriver i känslans verklighet. Och denna vecka var en viktig etapp. Avgörande. Jag blev rädd, nämligen. Sådär ordentligt rädd som jag inte kan minnas att jag varit sedan jag var barn. Skrämselhicka, som någon valt att uttrycka det. Jag känner inte igen mig själv när jag blir rädd så jag sprang och gömde mig. Det gör jag när jag blir ledsen också. Faktum är att jag nog egentligen inte kan skilja på de bägge känslorna.

Det började med att allt lossnade. Allt sådant jag bokfört och arkiverat som "omöjligt" blev under några intensiva veckor med ens inte bara möjligt utan verkligt. Huvudet hann inte med och alla de känslomässiga låsningar som bor i mitt omöjligklassande började ge med sig. Det var visst rätt stora saker. Så när vi hamnade på ett 80-talsinspirerat dansgolv med envisa inslag av 90-talsmusik som dessutom ledde fram till en känslomättad, laddad avslutning blev det mig övermäktigt.

Så oerhört vackert, alltihop. Här fanns toner som bott i mitt livs vemod, toner och sjungna ord som jag burit i mig och krampaktigt smakat på när allt känts som absolut jävligast. Ord om kärleken och att den finns. Om att det finns någon som jag vill ska visa mig vad kärlek är. Någon som jag vet kan visa mig. Och nu – 15-20 år senare stod jag där och kände hennes värme bränna genom tiden. Det må ha kunnat se ut som vilket nostalgiparty som helst på ett random småstadsstadshotell, men icke. I mitt universum brann eldarna genom tiden. Och det fortsatte de med.

Dagarna gick och spåret av gamla toner blev alltmer påträngande. Slingor och texter jag glömt att jag kom ihåg dök upp i situationer där de hörde anmärkningsvärt hemma och så småningom fann jag i mitt själsliga musikindex albumet "Beggar on a Beach of Gold" med "Mike and the Mecanics". Jag lyssnade mig fördärvad till detta under några år av absolut självförakt och att låtarna kommer till mig nu är absolut ingen slump. Tvärtom, jag är mitt i processen att bryta de mönster jag grundlade då så jag måste igenom den känsla som har sina rötter där och då. Skit också.

Albumet släpptes den sjätte mars 2005. Det är min farsas femtioårsdag, minsann – det hade jag ingen aning om förrän jag googlade albumet just nu. Kanske hade bandets upphovsmän sin releasefest någonstans på amerikanska västkusten exakt samtidigt som farsan hade sin femtioårsfest i Stabby Prästgård. Jag minns den mycket väl (femtioårskalaset, alltså). Vi var många och jag var ett vrak, plågad av min vilja att passa in och vara till lags i en värld som inte rymde mig – mellan mitt ursprung och min förmenta räddning, skuren av konflikträdslans knivar i små viljelösa strimmor. Det var långt mellan andetagen då. Men jag kan fortfarande känna värmen från festen – farsans värme och värmen från de människor han hade sig närmast. Jag har till och med några av dem kring mig nu. De där varma bollarna av ord som han och de rullade. Jag njuter och ser att det finns i den värld jag lever i nu. Tack!

På 50-årskalase hade jag inte hittat albumet ännu. Det skulle ta ytterligare några månader. Och det verkliga "missbruket" började hösten-96 då jag beslutade att fortsätta jobba i Stockholm, trots (eller kanske på grund av) min dåvarande partners klara och tydliga avståndstagande. Det var där och då jag inledde min otrohetsaffär med Livet. Jag lyssnade på låtarna varje dag hela den hösten – på tåget till och från Stockholm och varje mötesfri timme på kontoret. Texterna passade mina tankar och känslor perfekt. Jag kände att dessa textförfattare förstod hur jag kände det. De gav mig hopp, för om de varit igenom det jag gick igenom och satte toner till sin uppgörelse med det, då kommer jag också en dag att komma ur det. Jag minns att jag tänkte på dem som "ärrade 39-åringar som fått ordning på livet". Och där står jag… Ja, jävlar.

Så jag bestämde mig. En regnig natt i slutet av oktober 1996 satt jag vid mitt skrivbord och bestämde mig för att vara otrogen – jag försvann ut genom entrén för några timmar. För att skapa mig ett liv i hemlighet som passade min själ. Jag hade valt att lämna mina föräldrar för ett rationellt liv – ett akademiskt präglat liv där allt som fanns var det snustorrt materiella och rationella eftersom jag trodde det skulle vara lättare att passa in där. Jag ville inte ha andras känslor i mig. Jag ville inte se saker för något annat än det rationella. Jag hade spelat det spelet i fem år vid det laget och jag hade insett att det gav mig något slags skalskydd – jag var inte längre sårbar och min känslighet var innesluten i ett rationellt omslag vilket gjorde att jag kunde leva "som alla andra" utan att blotta mig.

Beslutet att vara otrogen var lösningen. Mitt jobb var väldigt, väldigt givande. Jag fick vara kreativ och blommade upp som jobbmänniska utan att inte passa in. Det var otrohet nummer ett. Utan att vara utspejsad eller flummig kunde jag låta inspirationen härja fritt och fick kredd för det. "Han brinner", sa de. Och gjorde mig till en kugge i tillväxtmaskineriet. Nyttig idiot, hade man nog också kunna säga. Jobbet blev allt jag drömde och längtade till. Jag såg vad som skulle kunna bli av det – hur det tog sin fortsättning men jag blev rädd och grävde ner det. "Omöjligt", tänkte jag. Istället tog jag upp otrohetstråd nummer två och började söka mig kontakter att dämpa den blå lågan i hjärtat, närhet och förtrolighet på låtsas så att säga – i små förbjudna brottsstycken som var och en för sig inte hotade tränga genom skalet men som ändå gav något slags existensminimum av näring.

Men jag hatade mig själv för det. Mer och mer för varje dag. Det blev alltmer outhärdligt och texterna från albumet bar mig genom känslan. Smärta och njutning på en och samma gång. Jag kom att göra självföraktet till en konstart, såg till att blända ner mig i alla tänkbara sammanhang och tillät mig bara att högst sparsamt skina igenom ibland när jag var långt hemifrån – med främlingar som talade främmande språk. Jag fann det långt mer lättflytande att vara mig själv på tyska då jag inte hade samma värdeladdning i orden. Jag satte i system att harpunera mina egna känslor, tankar och idéer, att "göra ner mig" inför andra och att dämpa brilliansen i det jag till äventyrs inte kunde hålla tillbaka i form av idéer genom att helt sonika tillskriva dem till andra.

Och de dumma jävlarna gick på det! Jag sa: "det här var den och dens idé" och tittade på "den" som genast utbrast "ja!". Hela tiden gjorde jag så. För att få verkligheten att stämma med kartan. Jag, en lögnare, en känslig liten rackare i alltför stor kostym som var notoriskt otrogen mot de principer och människor jag levde under. Jag köpte de nästintill politiska åsikter och snustorr ateism med förnuftet men inom mig kunde jag höra människors känslor och ängslan. Allt i mitt liv gick ut på att förhindra att detta skymtade fram och självföraktet blev skalets ogenomträngliga lackskydd.

Och mitt i allt det där kändes det bra att det gjorde ont. Som värmen från smärtan. Offerkoftans värme. Att känna att jag var helt utlämnad och meningslös. Att abdikera allt. Jag om någon vet hur en varm och skön offerkofta stickas. Det är därför jag mer än någon annan föraktar offerrollen… Eftersom den finns i mig.

Jag har alltid tittat åt sidorna – ett ängsligt beteende där jag söker bekräftelse i samband med så gott som varje sak jag gör. Det yttrar sig genom ett litet nervöst skratt efter att jag sagt något av vikt, i social oro för att bli utanför eller i allmän ängslighet inför större förändringar. Det sistnämnda har lyckligtvis lyst med sin frånvaro sedan jag flyttade hit upp, men det dök upp nu i veckan igen och det brottade mig till marken av rädsla.

Jag hade lyckats dra förändringarna ända dit utan att tvivla en endaste gång, faktiskt. Kärleken, balansen och en nyvunnen självrespekt räckte dit fram. Så jag tillät mig att spana in i framtiden och se vart alltihop ledde och jag såg samma "jobbmässiga" vision där framme som jag såg den där oktobernatten 1996. Typ: inget är omöjligt, det blir som du vill det ska bli – det är rätt. "Scared the sh*t out of me", som Casper skulle ha sagt. Den gången var jag en av några hundra – nu är vi betydligt färre och det är jag som förestår hela förändringen – inte alls själv men ändå längst fram på något sätt. Det är jag som är ytterst ansvarig den här gången. Jag tvivlar inte på saken men jag tappade ändå luften och blev vansinnigt trött.

Känslorna från den där gången för 17-18 år sedan blandade sig med skräcken och tvingade mig att begära HJÄLP! Det var stort och tungt men det var väldigt givande. Hon lade mitt huvud i sitt knä, min älskade. Hon höll mitt hjärta som hon alltid gör och hon lugnade mitt huvud och min själ på några timmar. Hon är hela skillnaden. Hon gör så att ingenting är omöjligt och ingenting kan gå sönder. "Kärleken kan inte gå sönder", sa hennes son på vårt bröllop för snart fem år sedan. Sin mors son i varje bemärkelse.

Varje spår på skivan har sin mening då som nu. Jag tänker ta och skriva ner dem. För det är helt sanslöst vad läckert det är att se musiken som en tidsmaskin. Och eftersom det hjälper mig igenom.

1. A Beggar on a Beach of Gold
Titelspåret. För mig handlar den om pengarna eller livet. – på nittiotalet – handlade den om hur annorlunda jag kände mig "alla andra". Jag sprang i en stor flock som alla jagade samma saker. Det handlade om en Audi Quattro, en resa till Barcelona, ett OK hus, optioner och aktieportföljer. Men jag var inte där av samma anledning som dom. Jag sprang i flocken eftersom den gav mig ett fullgott skydd. Nu talar den till skräpsamlaren inom mig. Som älskar vårt dragiga gamla hus och aldrig skulle vilja "putta det i sjön". Som bestämmer mig för att behålla bilen och låta Sara börja röka i den istället. Eftersom jag funnit det värdefullaste, mitt livs essens – mina drömmars plats och människor som gör allting meningsfullt både hemma och på "jobbet".

2. Another Cup of Coffee
Den här är en riktig känslomässig drypare. Den handlar om en man och en kvinna som borde separerat för länge sedan och hur de tar sig samman och genom dag efter dag, kaffekopp för kaffekopp. identifierade jag mig väldigt med mannen i texten – som tillslut packar sin gamla jobbväska med grejor och försöker lämna skeppet. Han har ordentligt dåligt samvete, den mannen för han har förrått kvinnan och alla omkring honom. Jag packade väskan 1997 – alltså inte bara bildligt utan verkligen – och jag tror den finns bland grejorna på vinden ovanpå drängstugan. Nu kittlar den bak i nacken – jag kan känna hur grönjävligt det kändes då. Hur jag faktiskt ville att livet skulle ta slut så att jag slapp vara den föraktliga spillra av kött jag ansåg mig vara. Jag ser ju nu hur fel jag hade, att allt det jag stängde inne och föraktade var det som andra älskar och som jag själv obevekligen är. Perspektiv, perspektiv.

3. You've Really Got a Hold on Me
Den här beskriver nog mest ett klassiskt dysfunktionellt förhållande. Jag brukade reflektera över att det verkade finnas någon form av kärlek inblandad som jag inte kunde förstå. Nu kan jag det gott, fastän jag i mitt liv lyckats få den utan det dysfunktionella inslaget. Eller så är det för att vi bägge är precis lika galna, då. Men var den en beskrivning av mitt krampaktiga tag om det som gjorde mig illa. Fick mig att skratta åt mig själv men fick mig inte att ändra på något.

4. Mea Culpa
Jag bekänner!!! Som jag drömde om att sjunga ut – om att berätta för någon eller kanske alla vad det var jag höll på med. Jag ville krossa deras bild och bränna den, särskilt min dåvarande sambos och hennes far professorns snäva bild av "den framgångsrike". Jag ville berätta om resornas syfte, om kvinnorna och männen jag smakade på i smyg och drömmarna jag bar på. Jag ville tala om för dem att jag kände deras rädsla och föraktade dem. Men jag knep käft och lyssnade på låten igen. Såhär i efterhand tror jag mest den får mig att smaka på min konflikträdsla. Men egentligen handlar den ju om att allt har en mening. Att skammen och rädslan också den är ett redskap. Den får mig att känna mig stolt över vad jag gjort, vad jag varit. Att jag klarat prövningarna som lett mig hit så att jag kan klara nya prövningar. Att stå för det jag skämdes över, trots allt.

5. Over My Shoulder
Det var den här jag hörde först. På radio, som brukligt var med de verkligt viktiga slingorna (den vägen kom Phoenix också den gången det behövdes som mest inför den förändring som ledde mig hit, till kärleken). Den var då något slags ouvertyr till den dag jag skulle vara fri. Jag var helt säker på att det knappast skulle hända i denna livslängd. Och nu när jag tittar tillbaka – över axeln – är det ju precis det jag skriver om nu som sker. Det var därför det var anslaget in på denna melodiska bana för nästan 20 år sedan. Universum är fantastiskt!

6. Someone Always Hates Someone
Världen är svart. Religionen, makten – kalla den vad du vill. Allt är programmerat och svart. Jag brukade titta på de som sprang i flocken; dels den jag jobba de i, dels den väldigt glesa flock rädda människor jag kallade min familj (alltså inte de som gav mig livet, de var ju varma) – de "rationella". Och drömmen den handlar om. Den där drömmen om att skaka hand med djävulen och sedan skratta med gud fader himself. Om att tänka för mycket och hur lite det faktiskt betyder. Och tvärtom. Gods åt mina spagettitankar genom åren.

7. The Ghost of Sex and You
Detta är nog den viktigaste av dem alla. Skammens themesong. Ett fiktivt scenario som blev min målsättning. Den där natten med den där kvinnan som skulle hemsöka mig för resten av livet. Som jag letade efter den där upplevelsen. Jag letade efter att samvetet skulle spränga hål på min bubbla, att få gå sönder på det sättet som mannen i låten var på väg att göra. Men ingen av de upplevelser jag fann väckte samvetet. Ingen av de tillfälliga kontakterna gav annat än ytterligare nödtorftens påfyllnad av hjärtat. Tills den dag jag mötte Sara. För det var precis den natten den natten handlade om. Vår första natt - den regniga fredagnatt där den 11 juli blev den 12. Det var exakt det jag sökt i min otrohetsaffär med Livet. När jag satt i bilen på väg "hem" den morgonen visste jag att jag var på väg in i Kärleken. Jag hade älskat för första gången och mina drömmar var verkliga. "This was really happening – happening to me". Ljuvliga, underbara liv.

8. Web of Lies
Mitt spaghettinystan. Som jag ljög. Det fanns betydligt mindre sanning än lögn mitt liv då. Ganska ofta ljög jag om saker som jag egentligen inte behövde ljuga om för att hålla det konsekvent. Om jag visste att det inte fanns något uns av sanning någonstans så behövde jag inte fundera utan kunde på varje fråga söka svaret i lögndatabasens huvudindex. För så såg det ut. Och jag får nog rätt stolt erkänna att jag var mästare på det. Det inte bara gav mig möjlighet att leva utan plats i någon mening utan det höll också mitt sinne i schack – själva lögnhantverket. Det blev till en intellektuell utmaning och varje gång det började knaka i någon fog övergick det i en kreativ utmaning. Så när jag träffade Sara och avvecklade lögnen fick jag huvudet till annat. Det är precis i den slutstriden jag står nu, för i mitt jobb har jag gömt mig och av kompatibilitetsskäl låtsats vara samma självföraktande presetationsperson som förut. När jag nu kliver ur denna – den sista – lögnen rasar pålagringarna ur rören och jag tvingas möta mig själv i dörren. Skriver sådant här och gör av med hushållspapper. Från och med nu är det hjärtat som styr. Det har det varit en tid och lögnen om att det inte var så blev ohållbar. Tack, Universum!

9. Plain and Simple
Alla idioters themesong! "På varje svårt problem finns det en lösning som är snabb, enkel och fel". Så mycket nötter jag träffat genom åren. Jag har låtit dem hållas, "hjälpt" dem och hållit dem oskadda genom sin idioti. Knappast hjälpande, knappast snällt. Tvärtom rätt taskigt. Förlåt! Det var bara det att jag inte vågade stå för vem jag var. Det kan nog så att jag utnyttjade er precis som ni trodde er kunna utnyttja mig. Ha – 1-1 – ingen vann!

10. Something to Believe In
Den här brukade jag hoppa över eftersom nästa är så sjukt bra.

11. A House of Many Rooms
Vackrare text finns inte. "Se mig som jag är och gör det på egen risk". Drömmar om att träffa den som skulle älska mig för den jag är, alla rum i hjärtat inkluderade. Det är min Sara, det. Hon älskar mig förbehållslöst och hon är svaret på alla drömmar jag någonsin haft. Denna låt helt klart till manifestation av vad som skulle komma fastän jag naturligtvis inte vågade tro på det. Men skulle visa sig att alla drömmar blir verklighet. Dankeschön.

12. I Believe (When I Fall in Love It Will Be Forever)
Den här var lite för "snäll" för mig på nittiotalet. Jag brukade skippa den – jag menar den är ju skriven av Stevie Wonder – socker, socker.

13. Going, Going... Home
Samma här – lite för lugn och sockersöt då. Ruskigt bra text, i och för sig. Den talar ju om för mig exakt det jag försöker förstå. Att om jag sitter och åker med i passagerarsätet så blir allt precis så underbart som det var menat att bli. Villkorslös kärlek, villkorslös tillit och allt som kommer av att känna fullkomlig förtröstan till livet. Att sluta slåss, att leva nu. Det var ju vad alltihop handlade om egentligen. Borde kanske lyssnat på denna tidigare…

(Någonstans tror jag att det borde talas mer om företagsledares själsliga utveckling. Jag menar – där finns eoner att lära. Där finns nycklar till en bättre värld. Slips eller inte slips – vi är alla själsliga varelser och i den takt vi har just nu kommer det att behövas många gråtnäsdukar i styrelserummen framöver – det är min prognos. Inte bara för att det ska "gråtas ut" utan eftersom vi kommer att skratta oss fördärvade...)

OK, det var nog med egenanalys för idag. Om exakt en vecka står jag i incheckningskön till tropikerna igen. Fram till dess har jag en hel del att åstadkomma. Det börjar kännas riktigt görligt, för jag vet redan att det är klart, asgrymt och meningsfullt. Det är det redan – mitt jobb – tillsammans med de oerhört begåvade och underbara människor jag delar resan med – är att ta sig dit i tiden. Det är passagerarsätets bitterljuva utmaning, kallad Livet!