onsdag 31 december 2014

Enkel synundersökning

När jag var liten bakade min farmor suveräna chokladtårtor. Syrran ville gärna hjälpa till och fick ansvaret för sockerkakan. Hon tippade i på tok för mycket socker men rättade misstaget innan farmor han upptäcka det genom att kompensera med motsvarande mängd salt i degen. Farmor provsmakade givetvis aldrig tårtorna - hur skulle det se ut om en bit fattades? Men just den här tårtan hade en lite ovanlig smak. Absolut inte äcklig bara – annorlunda.

Plus och minus kan aldrig ta ut varandra. Plus och minus spinner upplevelser, dansar omkring och skapar äventyr, upplevelser och erfarenheter. Plus och minus är inte varandras motsatser utan ytterligheterna av vad som får plats i skapelsen. När de släpper av på takten uppstår ett slags lugn. En enkelhet (till skillnad från dubbelhet eller dualitet, alltså), okomplicerat nog. Där finns saker som fungerar. Saker som har få eller inga ord att beskrivas med. Som är självklara och äkta. Jag, till exempel. Hur broderar man ut ett sådant ord utan att fördunkla dess mening?

Genom kod gör jag en synundersökning av mig själv. Det visar sig att jag är helt oförmögen att ta till mig helheter. Detaljer, däremot suger jag åt mig av. Samlar på mig, arrangerar och skapar bit för bit helheter som jag kan förstå eftersom det är jag själv som skapat dem. Jag märker ofta att det jag gör skiljer sig från vad andra gör och det handlar ofta om att mina grejor – hur uppe-i-det-blå de än må vara – är en samling detaljer. Små, små saker som utgör delarna av en helhet. Som – när de är klara – knappt har namn; de är ju självklara.

Det är därför små hinder är så viktiga. Små hinder – microbstacles – kan man inte se om det finns stora hinder, då försvinner de i bruset. Så när man ser ett microbstacle, då vet man att man börjar närma sig enkelhet för det man tittar på. Enkla delar har en förmåga att aggregera sig, att bilda enkla helheter och kanske helt upphöra med att vara separata.


Gott nytt!

lördag 27 december 2014

lördag 20 december 2014

Balans och baluns

En mycket lärorik höst går mot sitt slut. Den förestående natten är årets längsta därefter återvänder ljuset. Utandningen övergår i inandning och lärorikheten består. Jag har fått anledning att koppla om många aspekter av mitt liv den här hösten.

"Ditt bekräftelsebehov förstör allt som är av värde i din värld, gör om - gör rätt!", det var vad mitt universum inledde hösten med. Arbetet har understundom varit utmattande men samtidigt genererat långt mer energi givet lite tålamod.

I kväll är det Baluns. Rimmar på balans, märkligt nog. Minst lika ofärdig och nyfiken som för 40 år sedan i steg för steg turas vänster och höger om att bära den graviterande punkten framåt. Bara en sådan sak.

lördag 13 december 2014

Boken i människans tidsålder

Dela-kunskap-spåret leder vidare och lockar till vidare utforskande. Korsbefruktar och släpper in saker som varit okategoriserade i en arena där de får synas.

Stenbockens tidsålder, krigens och eldens tidsålder övergick kanske vid romarrikets fall i upplysningens, monoteismens och fiskens tidsålder. Kanske kan man också säga kunskapens tidsålder.  Där är vi nu, eller var beroende på tro och övertygelse. Vad som kommer sedan är enligt  vad man om man vill kan kalla astrologin Vattumannens tidsålder - frihetens, människans och uppvaknandets tidsålder.

I krigens och eldens tidsålder är det givetvis viktigt att kunna slåss, i kunskapens tidsålder är kunskapen av samma överlevnadsmässiga vikt och när vi rör oss in i människans tidsålder blir det det jag eller vi vi alla utgör som står i fokus.

Hur bra illustreras inte det av författarrollen i vårt samhälle? Författare har tidigare tjänat pengar på att sälja böcker, baserat på värdet i den kunskap böckerna innehåller. Så icke längre. Författaren tjänar idag sina slantar mer av bieffekter av den personliga hajpen. Det är alltså människan bakom kunskapen som gått och blivit det väsentliga.

fredag 12 december 2014

"Det här" revisited

Många som befattar sig med vår produkt kallar den inte för sitt produktnamn utan säger istället "det här". Många gånger har jag trott att det boeror på att man ser konceptet som för komplicerat eller namnet som frånstötande, men jag börjar skönja andra förklaringar.

Problemet är en del av lösningen och lösningen en del av problemet. Lösningens blotta existens hänger alltså på att problemet finns där, läs mer här: Pseudoexistensiella problem.

Så saker som bara fungerar, de kräver inget namn eftersom det inte behöver omnämnas, beskrivas eller hanteras. Det bara finns, som vilken äkta och naturlig sanning som helst. I all ödmjukhet så kanske "det här" är det absolut bästa omdöme man kan få. 

torsdag 11 december 2014

Doktor Google

"Man kan ha säkerhetsbälte och krockkuddar och lite fler kuddar för säkerhets skull - visst. Men om man har så många kuddar att man inte längre ser vägen har man liksom gått för långt. Livet är ju ändå livet"
/"Doktor Google"

Pratade blodfetter med doktor Google häromdagen. Doktor Google är den läkare landstinget tilldelat just detta hushåll och han gör ingen hemlighet av att han inte vet allt. Han gör heller ingen hemlighet av att han är skeptisk till de råd han får "uppifrån" ("halveringstiden på råden är som mest fem år"). 

Jag fnös storeligen när jag efter att ha blivit besiktigad som klockren och tjatat mig till ett prov på blodfetterna fått provsvar som spretade ordentligt. Men enligt rådande riktlinjer var jag "eligabel" för såväl kostförändring som medicinering. Foldern från landstinget pratade om att äta enligt tallriksmodellen. Ni kan tro att jag kanske var lite skeptisk.

Doktor Google pratade om vad som syns på sådana blodprov, hur storleken på partiklarna hänger samman med kostens sammansättning, hur vad man åt kvällen innan har jättestor påverkan på resultatet och inte alls visar vad kroppen gör med fettet senare i cykeln. Vi kom överens om att jag ska ta blodprov lite oftare framöver och notera vad jag stoppat i mig. Konklusionen var att jag äter som jag mår bra av och att vi alla är lite nyfikna på hur jag lyckats vara en så välmående 40-åring så vi kan gott hålla ett öga på insidan.

Jag tycker det är helt underbart att få använda samhällets resurser i mitt eget utforskande av mig själv. Många är nyfikna och många kan må bättre genom att ta kontrollen över bland annat sin kost. Det är lätt att tro att det inte kan hända förrän vården och deras sponsorer läkemedelsindustrin slutar ställa diagnoser som passar nämnda industris intäktssida.

Men det är fel.

Lika lite kommer denna förändring att hända när alla patienter kliver in till sin skolade läkare och läser LCHF-lusen av dem med ena handen på kostdoktorn.se:s bibel. 

Att tala om för någon annan att de har fel leder så gott som alltid till låsning. 

Förändringen kommer att ske på individuell basis och genom att man helt enkelt beslutar sig för att äga sin egen hälsa. Så!

tisdag 9 december 2014

Att amortera på kunskap

Mot slutet av nittiotalet började jag skriva på något slags debattinlägg med titeln "det välmående kunskapsföretaget". Vad jag hade i sinnet var något slags halvutopisk redogörelse för hur ett kunskapsföretag, termen var glödhet då, som tog sitt kunskapsberoende på allvar faktiskt fick det att fungera. Jag fick inte ihop något inlägg då och inte heller någon annan av de femtioelva gångerna jag försökt påbörja andra inlägg under den uppenbart paralyserande titeln.

Men det är ju de svårlösliga gåtorna som bjuder sinnet på en äkta utmaning så varför sluta försöka? Ämnet har ju knappast blivit mindre aktuellt. Kanske har jag själv också blivit en smula mer ödmjuk under väntetiden. 

Långtifrån alla hade kunskap i det sena nittiotalets IT-värld. Tvärtom, ett fåtal hade den och långt större antal drogs till hajpen. Jag var något slags självlärd och egensinnig hybrid med inspiration som främsta tillgång. Något som visade sig användbart då kunniga människor och skolade experter inte sällan behöver en vildhjärna vid sin sida för att turboladda kraften i deras kunskap. 

Utifrån den utgångspunkten kom jag att alltmer betrakta kunskap som en bromskloss eller ett ok. Inlärd kunskap, sådan man slitit hårt för att erhålla. Kunskap man amorterar på hela sitt liv via inbetalningskort från CSN. Det är ju kunskap man gärna försvarar. Så när t.ex. en vildhjärna, säljare, marknadschef eller kundjävel kommer och petar i ens expertisområde tvekar man sällan att försvara de metoder, faktoider och mönster man köpt dyrt (och fortfarande betalar av på).

Nio av tio gånger (minst) så är expertens reflex att försvara sin kunskap en lönsam sådan. Att ständigt uppfinna hjulet igen är extremt krävande och den kunniga skarans kunskapskapital är bland mycket annat bra ett effektivt skyddsnät mot flagranta misstag. 

Men den där tionde gången är det kanske tvärtom. Om alla följer samma mönster och tillämpar samma inlärda kunskap kommer ingen någonsin att göra något nytt. Och däri ligger det kanske mest lockande med vad som kallats kunskapsföretag: innovation är det främsta överlevnadskriteriet på lång sikt; kunskap är running business.

Hur många kunskapsföretag har inte blivit omkörda "disruptade" som det heter på managementspråk? Företag som byggt sin business på något de gjort bra och fokuserat så hårt på just det att de inte märkt de nya aktörer som uppstått från ingenstans, precis som de själva startade en gång. Varje kunskapsföretagares absoluta mardröm, utan tvekan.

Så visst kan det vara läge att överväga vad det egentligen kostar verksamheter att låta individerna se kunskap som sitt dyrköpta existensberättigande i arbetsgivarens ögon. Eller vad det kostar själsligen för de som spelar spelet. Jag har väldigt svårt att se att vi i västvärlden har en enda annan lika begränsande faktor i våra verksamheter. 

måndag 8 december 2014

Att låtsasjobba

Ett uttryck som tydligen kommit för att stanna i min värld är uttrycket "att låtsasjobba". Den som låtsasjobbar gör just det; låtsas jobbar. Det finns hur många anledningar som helst till att låtsas jobba; både interna och externa men beteendet är grovt sett detsamma. Gemensamma faktorer är att man t.ex. förefaller upptagen, svarar på mail vid extrema tider, har många bollar i luften och i största allmänhet är stressad, därmed uppenbart viktig för sin yrkesmässiga omgivning.

För ganska länge sedan kom Corrine Mayer ut med en bok som heter Bonjour Paresse eller Hej Lättja på svenska. Boken handlar om hur man som mellanchef i ett företag (vilket Maier också var vid tiden, numera försörjer hon sig som författare, naturligt nog) gör så lite som möjligt med bibehållen ersättning. Hon framlade ett antal strategier för låtsasarbete och jag minns att jag kände igen mig i så gott som varje strategi när jag först skummade boken. Nu tänker jag läsa den igen då jag inser att hon hade rent mänskliga vinklar i sitt verk jag inte såg första gången. WP: Bonjour Paresse.

Detta med att låtsasjobba är inte nödvändigtvis fel, det är en naturligt konsekvens av att sätta människor i en människofientlig kontext - arbetslivet. Vi kan alla ändra på det. Om vi törs. För om vi slutar låtsasjobba kan många av oss riva av våra arbetsuppgifter på ett par timmar per dag. Får vi sparken då? Eller får vi bibehålla lönen med sex timmar ytterligare fritid per dag? in the unlikeley event of the latter, vågar vi ha så mycket ledig tid med oss själva. Ensamma i reflektion och introspekt?

Frågor som leder oss att svara på varför vi deltar i komedin arbetslivet, tvivelsutan. Sysselsättning, sysselsättning på väggen där - säg vem som viktigast i världen är.

söndag 7 december 2014

Historiskt

Med reservation för att jag kan ha missförtsått det hela då jag pluggat ur mig ur cirkus massmedia och bygger mitt intryck på andras uttryck.

Att historien upprepar sig beror på att tiden är något som skapats för att vi ska kunna förstå våra känslor bättre. Den är cirkulär från vårt medvetandes sätt att se den, men varje enskild punkt medger andra utblickar på det förgångna och det som komma skall. Historien är ju vad vi uppfattar den som här och nu, inte vad den var där och då eftersom vi inte har samma medvetande som där och då här och nu.

Snurrigt, ja kanske. 

Att SD skulle rubba de politiska cirklarna kom knappast som någon chock och under den gångna veckan har jag lyckats bemästra reflexen avregistrera mig från facebook många gånger. Jag är ju nyfiken också... Hela den maktstruktur som vi egentligen fria själar tillåter oss (mja, egentligen inte så många men det är lätt att få det intrycket) att leva i skuggan av löses obönhörligen upp och detta är säkert ett steg på den vägen.

Det som fick mig att tänka lite var liknelsen att SD är Nazistpartiet och att deras fällande av budgeten synkar bra med upptakten till den väl omskrivna tyska vurpan som ledde fram till lite trassel på sent 1930-tal. Det kan i så fall bottna i att väldigt många som lever i Sverige idag är återfödda från den gången. Och att vi valt att komma hit just nu och rigga en liknande situation för att helt enkelt få en andra chans att reda upp det. Göra om och göra rätt, så att säga.

Den gången var det judarna som fick pekpinnen petad mot sig, här och nu är det invandrare i allmänhet, tiggare i synnerhet men varför inte rökare, religiösa, bokstavsbarn eller vem som helst som inte lever upp till normen. Skrev lite om varför just invandrare i somras: "Invandrarproblematiken".

Hursomhelst - i min värld, där jag bor - känns det som den naturligaste saken i världen. Andra världskriget kan säkert ha varit en traumatisk upplevelse för ett stort antal själar. Många av dessa valde att försöka igen och här står vi nu.

Coolt, inte sant?

lördag 6 december 2014

IL

Alltså, i all önskvärd ödmjukhet. Eller screw that, förresten. Dagens inlägg blir av det mer självgoda slaget. Jag är nämligen mycket nöjd med mig själv. Dels känner jag hur kroppen mår bra efter en veckas ganska intensiv träning. Det förefaller som om jag hittat min puls i träningen efter 40 års famlande i mörkret. Men när sinnet är inblandat, balansen, tankarna och energin i kroppen - då blev det på något sätt alldeles rätt.

Sedan inser jag att jag lägger väldigt lite energi på att slåss nuförtiden. Vad som händer i världen runtomkring händer i världen runtomkring och saker är vad de är. Behovet att ha saker att kämpa har liksom avtagit och det känns faktiskt ofta till och med meningslöst för mig att slåss med mig själv. Allt oftare drar jag fram idéboken och låter idéerna bli beskrivna istället för att hålla dem tillbaka. Boken är inte tyngre för det men jag blir avsevärt lättare. Allt oftare säger jag bara som det är och saker fungerar helt av sig själva. Allt oftare låter jag det tredje ögat styra vart jag går.

Men vem ska rädda världen då - när jag flummar runt? Missförstå mig rätt, jag vill fortfarande förändra saker. Massor av saker. Men att slåss mot det som jag upplever som fel känns bara fel. Vad som är fel i mina ögon kan vara rätt i någon annans upplevelse och vem vore jag om någon räddat mig ur varje smärtsam situation bara för att de inte orkade se mig växa av smärta? Fokus blir istället på att skapa och skapandet är liksom inte för någon annan. Det är bara för att jag tycker att det är kul. Om andra jublar över det så blir jag glad, men om det dissas gör det mig inte så mycket. Jag har ju haft kul alltså var det meningsfullt. Det är ju liksom omöjligt för någon annan än den som är i det att bedöma vad som är meningsfullt.

Inre frid, alltså. Namaste riktigt ordentligt, faktiskt.

torsdag 4 december 2014

Kunskapsspöket

Det syns inte och få har pratat med det men i de flesta organisationer härjar en entitet som kallas kunskapsspöket. Hen finns med i så gott som alla delar av verksamheten och hemsöker dess medarbetare om natten, påverkar varje nyckeltal och genomsyrar företagets kultur.

Kunskapsspöket har många sidor. Det gör människor osäkra, det föder en osund kultur och det ger mindre självsäkra människor en falsk anledning att bota sin dåliga självkänsla. Vi är alla fostrade i kunskapsspökets skolor och vi ser det inte eftersom vi är så vana med det.

Ändå mumsar det i sig av allt vi producerar på ett sätt som får elaka moms att framstå som en västanfläkt. Ritualen för att driva ut kunskapsspöket är på ritbordet men kommer sannolikt att bli en riktig hit.

onsdag 3 december 2014

Dela kunskap!

Så kommer temat med för nästa års användarkonferens all sannolikhet att lyda. Konferensen kommer att hållas i Göteborg i början av maj och vi hoppas på dryga 100-talet besökare även denna gång.

Dela kunskap. Varför?

Vilka flaskhalsar finns i en kunskapsintensiv verksamhet idag? 
1. För lite pengar? Skaffa en checkkredit, sälj fakturorna eller lätta kostnadsbördan.
2. Materialbrist? Beställ mera, se över logistiken och optimera processflödena.
4. Brist på kunskap/information? Fråga varandra. Så gott som all kunskap verksamheten behöver finns redan inuti den, men inte i form av insikt hos den som behöver den. 

Så gott som alla företag har en checkkredit och jobbar kontinuerligt med förbättringar av produktionsprocesser. Likaledes har man som regel ett antal verktyg och arbetssätt för att sprida information. Inte sällan finns en dedikerad informationsavdelning.

Kunskapsdelning mellan verksamhetens medarbetare däremot är som regel kraftigt eftersatt. Dels eftersom den är nästan omöjlig att göra top-down, till skillnad från de övriga tre potentiella bristerna. Dels eftersom det bygger på en massa kulturella låsningar vi har i vårt förhållande till kunskap. Kunskap är makt, varför ska man då dela med sig av den? Och samma sak med okunskap - om jag inte har den kunskap jag behöver för att kunna sköta mitt jobb, förtjänar jag då att behålla jobbet? 

Vi behöver tänka om i hur vi ser på kunskap, produktivitet, att göra ett bra jobb och vad det är att vara kvalificerad. Ett stort antal av dagens kunskapsverksamheter kommer att slås ut av mer snabbfotade, människovänligare företag som respekterar individens inblandning i användandet av kunskap för verksamhetens måluppfyllande. 

Lite verbal semantik; vad är kunskap? Är det inte en isolerad företeelse - något som kan separeras från dess bärare? Något som kan skrivas ner i en bok, paketeras till SCORM eller PowerPointas? Kunskap är pillret vi kan dela med oss av till andra. Vi kan aldrig tillämpa kunskap å andras vägnar av den enkla anledning att vi inte kan komma till insikt för någon annans räkning. 

Kunskap är kollektiv.
Insikt är individuell.
Verksamheter är en grupp individer med samma mål.
I ett kunskapsföretag används kollektiv kunskap för att med individernas hjälp nå verksamhetens mål.

Respekterar man det kan man uträtta underverk. Det kräver mod och vilja till förändring men det kommer också att vara den bästa investering verksamheten någonsin gjort.

To be continued by People who Share.

måndag 1 december 2014

Mörkerkörning

Det är tur att jag - liksom alla andra - är så trött, annars hade jag funderat över hur det kan komma sig att alla är så trötta. Det är ju ganska mysigt att vara trött(a) också. Dels orkar man helt enkelt inte göra alla de där sakerna man egentligen inte måste. En väldigt sund och befriande gallring. Dels  får vi alla en sådär sjukt skruvad humor. Sådär så att man skrattar åt nästan vad som helst. Det är inte heller någon dålig sak. Tvärtom.

tisdag 25 november 2014

Befattningsbeskrivning

Inuti finns en porlande källa. Känslan där inne är fullkomligt trygg och harmonisk. Inne i källan är man lika trygg och i sin själ som i man var i ögonblicket då man föddes.

Olika saker får olika människor att komma i kontakt med sin källa. Någon kan få kontakt med källan i musiken, någon i snickerier, en genom att lösa logiska problem på kreativa sätt och ytterligare någon i interaktionen med andra människor i till exempel något så vardagligt som ett försäljningssamtal.

När vi är där så är vi inget annat än lekande barn, lyckliga och uppfyllda av att pyssla med vad som är något vi passionerat kan sysselsätta oss med. Inte sällan försvinner uppfattningen av tid och rum och vi hamnar i "zonen". Den kreativa zonen.

Men så finns det saker som förhindrar oss att kliva in i zonen. Rädslor. Att tappa ansiktet, att inte ha en roll att spela i ett socialt sammanhang - för sådana är ju till exempel företag i stor utsträckning. Rädslor förhindrar att en del av oss ens hittar fram till källan.

Sociala kontexter är som spel, designade för att göra det lite svårare att hitta källan, måhända. När man spelar sådana spel ägnar man sig inte sällan åt att försöka hitta "sin plats". Då är det inte platsen invid sin egen källa som avses utan "sin plats" med hänsyn taget till andra spelare. Vilket ju ör omöjligt eftersom man ju inte är inuti andra spelares sinnen. Man bygger alltså det hela på en gissning kring vad andra eventuellt tycker och tänker. "Att veta sin plats" utifrån gissningar kring andras åsikter är... eh, omöjligt.

Då är det ju jävligt dumt att lägga energi på att organisera sig så. 

När man kan gå in och slå sig ner vid källan direkt istället.

måndag 24 november 2014

Management

Skillanden mellan mindre framgångsrik respektive framgånsrik management kan vara skillnanden mellan att säga åt folk vad de ska göra respektive att fråga vad folk ska göra och återkoppling  på svaret. 

lördag 22 november 2014

Betydelsefull

Tills ganska nyligen trodde jag faktiskt att man var betydelsefull om man var viktig för alla andra. "Jag har givetvis inte tid med mig själv eftersom jag är en mycket viktig person". Vilken enastående humor, inte sant? Riktigt så är det ju inte längre.

torsdag 20 november 2014

Övertygelse

Kraftfulla uttryck och sken av tveklöshet kan ofta betyda osäkerhet. Vilja att förändra och övertyga kan ofta betyda ovilja att förändras eller osäkerhet kring sakers egentliga tillstånd. Till exempel - vilja att förändra världen kan ju bottna i ovilja att förändra sig själv, det är ganska logiskt när man tänker på saken. 

lördag 15 november 2014

V46

Att vara med från grunden en andra gång ger väldigt mycket. Detaljer i hur jag sätter handen, fotens vinklar. Saker som jag första gången inte ens tänkte på eftersom helheten var ny och eftersom jag kämpade med att helt enkelt hinna med instruktionerna. Att återvända till början ger säkerligen en mycket stabilare plattform. Jag tror jag kan göra det många gånger, faktiskt. Polera på grunden, lite.

Denna vecka föll väldigt mycket på plats. Pulsen i verksamheten har resonans och de som är i den famlar inte längre i bekräftelsemörkret bakom grundarna. Diskussionerna är öppna och hjärtliga, viljan är äkta och resultaten kommer inte att låta vänta på sig. De long-overdue siffrorna är äntligen sammanfattade och klara. Till min förtjusning stämde de nästan löjligt exakt med den finansiella prognos hela tiden haft i min mage. Och - som Hon sa - hur skulle det annars kunna vara? Skönt med ett kvitto på det också, så slipper det tära på mig en eventuell nästa gång.

Det där att byta hatt. Att för en stund bli någon annan i sin perception; vare sig det gäller att se ett system med en tilltänkt användares ögon eller att sätta sig in i en medarbetares eller potentiell kunds känslor kring det man vill förmedla. Manipulativt? Ja, absolut - utan tvekan. Men till syvende och sist är vi ju alla skapta så. Allt levande kan - som jag ser på saken - tona in i varandra och som en slags biologisk TeamViewer. Och om man nu har förmågan är det ju jävligt bortkastat att inte använda sig av den när den kan ge nytta. Det är ju rätt naturligt eftersom allihop troligen är samma där i samsara. 

Avslutningsvis ett citat by myself för drygt sex år sedan:
"Det finns ingen känslomässig motsvarighet till kondomen"

Themesong:

tisdag 11 november 2014

Det fungerar!

Eftersom jag klarar av att stå still och existera i min egen existens utan att fly så kräver jag inte längre av mitt universum att hålla mig sysselsatt. Alltså fungerar saker. Alla saker. Sådär, bara. Det är riktigt skitjävla coolt, det. 

måndag 10 november 2014

Det fungerade!

Det var helt klart värt ansträngningen att göra ingenting. Återstår att låta det vara.

söndag 9 november 2014

Mening

Det ser så meningsfullt ut, alltihop. Inte på det nyttiga eller konstruktiva sättet utan mer i något slags balans. Allt som finns och är. Det är vad det är. Och jag gillar det!

lördag 8 november 2014

Närvaro

"Det lönar inte att jobba mera, fortsatt skapande utgår från varande. Närvaro."


Ett grafiskt verktyg, ic. Närvaron, staketet, de förbipasserande och havet. Fokus som kanalväljare.

fredag 7 november 2014

Leda tillsammans

Det är lätt att peka ut en person och säga "det här är ditt ansvar". Men att bara göra det löser sällan dennes uppgifter. För det mesta skapar det bara en låsning i form av prestations- och kunskapsångest.

Om man är mer än en person som ska åstadkomma något är det egentligen skitsamma vad var och en åstadkommer. Det är gruppens bedrifter som är resultatet.

Alltså. På todolistan; Istället för att peka ut ännu en ansvarig - kultivera gruppen och gör den till en reaktor istället. En dynamisk varelse bestående av ett antal individer som samspelar efter eget huvud så som vi människor skapats för att göra.

torsdag 6 november 2014

En stilla utmaning

Det är skillnad på att göra och att få gjort. Den stora utmaningen är  just nu att inte konstruera saker helt själv utan att ha tålamod, lugn och tystnad nog att vänta in rätt läge. Och när rätt läge väl kommer enbart säga som det är. Inte förr, inte senare. Inte till alla eller bara någon utan till dem eller de det faktiskt berör. Den eller de som faktiskt kan göra det som behöver göras. Tur för mig att jag har att pyssla med. Lustfyllda, berikande pyssel på insidan såväl som i utagerande infall. 

"Vi tar det där sen..."

Det är väldigt smidigt att skjuta upp saker. "Snooze". Att skjuta upp saker är inte sällan ett sätt att slippa fatta beslut. Problemet med att snooza är att det ringer igen. Och har man då snoozat på många saker så kommer det oundvikligen att ringa många gånger. Då har man skapat sig en situation där man kommer att tvingas ta ställning, men den kommer att vara mindre angenäm eftersom man kommer att ha mycket att ta ställning till. Vilket kan vara bra om man till exempel vill fånga någon annans uppmärksamhet, då helst någon annan som man upplever kapabel att ta ställning. 

Men det går att hantera varje litet beslut direkt också. Det kräver egentligen mycket mindre total ansträngning. Men det kräver modet att vara uppriktig direkt och det kräver modet att fatta vad som kan komma att i efterhand se ut som felaktiga beslut. Här och nu är allt som finns. 

onsdag 5 november 2014

Delegado

"Vad vill du bli när du blir stor?"

Minns att jag ritade scener och ville spela piano. Men därifrån gled det till att vilja bli den som håller ihop det hela, konferenciern och vidare in i scenens detaljer och hur den skulle konstrueras med ljus, ljud och sladdhärvor. Jag byggde scener i kartong och lego och körde mina föreställningar.

Så nu prova vi konferenciersmetoden, lämnar tydligt plats på scenen och hjälper till att skicka fram artisterna i rampljuset om de inte flyger ut ur kulissen självmant, vilket de i tilltagande grad gör när de inte behöver riskera att trampa konferenciern på tårna. 

Perspektiv gör ju inte saken svårare, direkt.

Vi har sällan otur med restauranger, men när man för en gångs skull hamnar på en som inte fungerar så bra inser man hur lätt det är att ta udden av en verksamhets resurser. Givande.

onsdag 29 oktober 2014

Problemformuleringsprivilegiet

Detta fina ord kom upp i en helt vanlig diskussion kring trivialiteter. Det bor väldigt mycket kraft i att vara den som formulerar problemet. Eftersom man vid det tillfället också definierar lösningen om man spelar sina kort rätt. Vilket i sin tur beror på att problemet och lösningen är två sidor av samma mynt. De är ju egentligen samma existens eftersom det ena inte kan finnas utan det andra. Så att fokusera på problem och att fokusera på lösningar är egentligen ungefär detsamma.

Att fokusera på det som fungerar, däremot. Det är en helt annan femma.

måndag 27 oktober 2014

Fast i att försöka komma loss

För att komma loss kan man leta upp och lösgöra alla knutar. Eller så tar man fram sin machete och hugger av repen. Alternativt konstaterar man att man sitter där man sitter och kommer till ro med det. Att komma loss är kanske inget självändamål, kan vara läge att begrunda utgångsläget först.

Om du övervinner andra är du kraftfull
Om du övervinner dig själv har du styrka

Det bor en särskild laddning i ordet hjälp om det uttalas för tidigt.

söndag 26 oktober 2014

Att vara själv

Jag inser att jag har utmaningar i att vara ensam. 

Morsan och farsan hade en hund - Sammy - en skogstokig goldenhanne som älskade att bada över allt annat. Ibland - i brist på vatten - jagade han en hare. När han väl kom ikapp haren blev det jobbigt för Sammy - han visste inte vad han skulle göra. Jakten tog ett snöpligt slut och man såg hur han stod där en stund och funderade på den där jakten egentligen varit bra för. 

Lite så känner jag mig nu.

Jag tänker ofta att jag vill lugna ner saker. Men när jag väl står i lugnet vet jag inte vad jag ska med det till. När det bara är jag, vill säga, något som inte händer så ofta.

Nej, inte så hungrig. Kolla på en film? Efter att ha browsat runt (jagat) i netflix menysystem i över en timme lade jag ner det också. Ingen film kändes... Nyttig? Relevant? Instinkten säger mig att jag borde jobba men eftersom jag var mitt i avtändningsfasen inser jag att det är en väldigt dum idé. Vad gör jag när det bara är jag? Jag vet inte. Jag behöver nog lära känna mig själv bättre för att kunna svara på den frågan. Vilket i sig är en lämplig sysselsättning.

Jag säger åt folk att de bara ska vara sig själva så ordnar sig allt. Och jag tror verkligen på det. Jag borde lyssna på vad jag säger för om jag inte klarar av att umgås med mig själv kan jag ju inte vara mig själv. Vem vet, kanske kan jag till och med förstå vad vänskap är en vacker dag. För även om glidningen är liten och subtil när jag ser den så är det papprets yta jag frontar världen med. När det egentligen är inne bland fibrerna livet bor. Det finns ett undantag. Hon. Den kärleken suddar ut individen och smälter samman fibrerna. Men alla de där andra. Det var frågan, det. Som regel söker jag något slags "leverage" i relationer. Av samma anledning. 

Spännande, spännande.

lördag 25 oktober 2014

Sammanbundna strängar i barnets position


Svårt att hitta en snabb väg ur. Upp ur gropen. Eftersom så länge som jag kräver att vägen ska vara snabb blir jag kvar. Det tar säkert några dagar till men att prata med kroppen om saken och fokusera på att få ner andningen till botten är en bra början.

Det var väl i onsdags det kantrade över riktigt ordentligt. Att prata så där mycket är att göra det omöjligt att andas. Nonstop prat från klockan 08 till 20. Därefter kom en bekant känsla krypande.

Det är synd om mig. Nu har jag försakat mig själv, givit upp min andning, sömn och mina fantasiers bildspel. Nu var jag en sladdrig (även som i pratande) mental disktrasa som står i begrepp att lämna kroppen (alltså motoriken - att börja slå fötterna och få ont i ryggen).

Helvetes jävla mongomysfredag. Tack och lov. Så slapp det gå hela vägen till sjuk, haltande eller vad det nu hade blivit på nästa nivå av varningssignaler. Tackochsåförhelaslanten. Koka i kolan. Ja, jävlar.

Det är betydligt mer än en sträng som vibrerar i den där zonen. Många mönster. Vissa har släppt taget, andra inte. Bekräftelsehungern, prestationsmonstret och offerrollsinnehavaren blandar sig till en mycket bekant liten storm. Den har burit mig fram genom världen förut den stormen. Jag har kokat trolldryck på de tre komponenterna och sörplat i mig. Tyckt att mitt offrande av mig själv kompenserade de skamligheter jag hängav mig åt när arbetsdagarna nådde sitt slut. När mitt hemliga liv tog över. 

Nu vet jag ju att jag andades. Jag skäms inte för något jag gjort i hemlighet, tvärtom. Jag är stolt över att ha behållit min frihet och gömmer inte mer än vad som är nödvändigt för att respektera omgivningen. Så.

Men mönstret är: Ner i barnets position. Känn offrets värme åter sluta sig kring mig. Känn hur du står fri från ansvar och skuld. Bevittna hur du offrar dig själv för att förtjäna din existens.

Det där är ganska dumt. Milt uttryckt. Jag vet bättre än så, utan tvekan. Tack, det har varit några riktigt intressanta månader men - ja. Jag kanske borde använda mig av den visdom och självinsikt jag faktiskt förkroppsligar.

fredag 24 oktober 2014

Återbesök

De korta andetagen, det fladdrande sinnet, blicken som rutinmässigt sveper över rummet för att hitta en terminal för inkommande information, huvudet som vid minsta tillstymmelse till avslappning sprutar ur sig todos. Idékaskader. Ordet måste som dyker upp oftare och oftare, förlängda arbetsdagar och förkortad nattsömn. Fantasiögat som långsamt sluter sig. Skrammel i burken. Varför njuter jag av ljudet? Dopaminflöden från förr bekräftar - eller bekräftade? I övrigt, bortom jobbet - en disträ, trött och slapp disktrasa.

Jag är tillbaka i arbetsnarkomanins förlovade land. Det var på grund av det jag är i just nu som jag kämpade stenhårt för att slippa arbeta stenhårt. Eftersom jag vet vad det förvandlar mig till. Eftersom jag ändå innerst inne är en missbrukare när det kommer till mitt jobb.

Dock vet jag vet att jag kommer att ta mig ur det och att jag behöver den här upplevelsen - den av att ha gått för långt ännu en gång - för att veta hur långt jag jag kan gå utan att sväljas av idéernas gravitationsfält helt och hållet.

Men jag är ju ändå där jag är just nu. 

måndag 20 oktober 2014

Traktion

Det var en helt annan sak att köra traktor med nya däck. Samma gamla tvåhjulsdrivna traktor som jag parkerat i så gott som varje sumphål på marken tar sig nu fram tvärsäkert genom och över vad som tidigare varit hinder. Nya mönster, nytt grepp. Ärendena är desamma men upplevelsen ny.





lördag 18 oktober 2014

Grisbonn

Det har fötts fram många idéer på kort tid. Uppstod ett lugn. Och en reflektion från välkänd källa.


Det där med att vara annorlunda är ju inget självändamål. Tvärtom. Och tvärtom. Om och om igen.

måndag 13 oktober 2014

Ambition som blodsocker

Det slår mig att mönstret är detsamma. Ambitionen skapar en egentligen grundlös hunger alldeles av sig själv. Man kan ha uppnått stordåd, ätit ett dignande julbord – och blodsockercykeln får kroppen att tro att den fortfarande är i behov av mat efter bara någon timme. Vara fett nöjd med vad som åstadkommits och fokusera på att helheten i en serie njutbara nulägen istället för att knapra snabba kickars kolhydrater.

söndag 12 oktober 2014

Far-och-flängdagar

198 mil i min röda bil på en knapp vecka. Ett stort antal människor i skiftande syften och sammanhang. Varje nu har ju sitt egna här så jag är ständigt exakt där jag behöver vara. Med en het kärna inom mig av sådant jag aldrig kan förlora. Som alltid finns i mig. Här, alltså. Och det är kärleken, skapandet och lusten - dess föremål och manifestationer.


Det är något särskilt att åka bil dit man ska. Det känns friare på något sätt. Och så har man alltid vägen hem med sig. 

Det finns några ställen som är speciellt varma vare sig man är där eller inte. Olsbo leder ligan, följt av Samui. 

måndag 6 oktober 2014

Oktober

Det börjar bli mörkt. Löven blåser runt i den kalla luften som andas liv. Gravitationen för mig – Ringbäraren – är påtaglig. Den kittlar och mörkret kryper allt närmare. Mörkret har het, eggande puls. Jag springer rätt in i det och dofterna av den multnande naturen blandas med de visioner som kan växa till sig när inte ljuset tränger in. Maskerad och klädd i kåpa träder vi in i mörkrets kammare, omgiven av det pulserande livet som njuter av höstens härjningar.

söndag 5 oktober 2014

Obekräftade uppgifter

Intressant känsla. Klicka på upload, spara och stänga ner. Utan att ha notifierat en själ. Utan att ha kvitterat arbetsinsatsen och utan att fått minsta lilla externa bekräftelse. Jag är nöjd med min insats. Det räcker.

lördag 4 oktober 2014

Pseudoexistensiella problem

Blickar ut lite mot bubblans utsida och försöker se skådespelets betydelse. Att ordet sjukvård är mer korrekt betraktat som vård av sjukdomen än vård av den sjuke i syfte att tillfriskna är ingen nyhet. De flesta som jobbar inom sjukvården är emellertid genuint samaritiska själar som verkligen vill bota. Sjukvården som system finns kanske främst för att hålla dessa själar sysselsatta på ett sätt som inte äventyrar sjukdomarna. Vilka i sin tur är redskap för oss som finns här på jorden att i detalj uppleva kombinationer av energi som är omöjliga att observera därifrån vi kom. Lidande är en del av livet precis som allt annat man kan uppleva här - om man bara fokuserar tillräckligt på det. Både egna och andras. Vilket ju egentligen är samma sak.

Så när jag kommit hit, gått genom "tratten" och fåtts att tro att jag måste göra något mer än att vara jag för att få finnas. Att jag måste göra rätt för mig, vara duktig eller rentav bäst. När jag söker det syfte jag fått mig själv att tro att jag måste ha. Tänk om jag då snubblar över ett problem som någon annan har. Tänk om jag till och med kan tänkas lösa det problemet. Vill jag då verkligen att problemet ska bli helt löst? Vart lämnar det mig? Får jag verkligen finnas då?

torsdag 2 oktober 2014

Stålenhag

Bara för att jag hittade dem igen. Bilderna som jag drömt om en hel uppväxt. De osedda byggnaderna jag alltid vetat funnits. http://www.simonstalenhag.se

Dra åt samma håll

Mäktigt att se hur behovet att slåss, behovet att fokusera på problemen och behovet att externalisera den inre striden helt försvunnit. Hur det reflekteras mot bubblans projektionsyta. Hur arenornas avgränsningar faller, hur spelen lagts ut, hur lösningarna ersätter problemen och hur farten ökar i spåren på de utbrända prestationskraven. Människan, vilket saligt väsen!

onsdag 1 oktober 2014

Kreativt utbrott

Ka-boom. Flödet rinner ur i en hastighet som gör att jag precis bara nästan hinner med. Tar form, ritas ner och blir till en ny helhet. Detta är inget man kan göra dagarna i ända. Det är något man däremot kan låta hända och ge plats åt det som strömmar ur. Vilket i sin tur aldrig hade blivit till om det inte upparbetats under alla de saker som inte är kreativa. Jag hinner knappt andas, än mindre tänka när vågen spolar genom mig.


Resultatet. Klart och ännu inte påbörjat på en och samma gång.

tisdag 30 september 2014

Energifrågan

Det finns precis hur mycket energi som helst. Den har ingen början och inget slut. Därför är det ju rätt bakvänt att lägga energi på att hushålla med den.

söndag 28 september 2014

Bristfokus

Det är väldigt vanligt att fokusera på det som fattas när man fått lära sig att det alltid finns för lite. De där pengarna man kunde ha kammat hem, de kvinnor man kunde ha tagit och de spel man kunde ha vunnit. Genom att fokusera en halv millimeter över horisonten i varje ensklit ögonblick kultiveras minsta lilla hunger till en obotlig brist som genom sina obscena uttryck kväver kärleken. Det är sorgligt att se, men ack så lärorikt. Allt är precis som det ska vara, således.

lördag 27 september 2014

Knyta skorna

Uppdrag uppdrag. Båten behövde återföras till land för vintern, konserveras och parkeras i ladan. Kanske inte årets höjdpunkt. Men det är skillnad på att vilja vara klar och att vilja göra det man gör. Om jag fokuserar på att vara klar känns det som saker tar väldigt lång tid. Plötsligt går saker väldigt fort. I sin egen takt, den orubbliga. Det är ju min perception som färdas genom händelserna så det är ju inte så märkligt.

Målen förlorar sin tyngd och blir upplyftande. Som om det långsiktiga ger en kittling åt nuet istället för tvärtom. I like.

I förskolan fick jag bland annat lära mig att skala potatis och knyta skorna. Eftersom jag inte längre äter potatis behöver jag inte skala dem (fastän det var ju ändå skalet som var godast...). Däremot har jag till min egen förvåning börjat knyta skorna igen. Det gör vandringen mycket mer komfortabel och själva knytandet och uppknytandet är en högst njutbar sysselsättning. 

torsdag 25 september 2014

Vägen

Att vara på väg bort. Att komma fram. Att vara där. Att vara på väg hem. Att komma hem. Att känna tiden flöda genom existensen. Allt är precis som de ska precis just nu. Alla bekymmer, besvär och irritationsmoment - vad vore livet utan förbättringsmariginal?  I all ödmjukhet känner jag att jag lever just ett sådant liv. För vaddå förbättra? Saker är ju som de är eftersom de är så och jag kan inget annat än att vandra efter den stig livet som livet bereder mig tillträde till. Jag kan inte annat än att njuta av det. Jag kan inte annat än det jag valde att komma hit för - älska i och ur det det oändliga som är jag. Vilket som bekant är en helt egen oändlighet.

tisdag 23 september 2014

Spam

Visdom kommer ur de mest oväntade källor. Längst ner i ett spam-mail från ett företag som ville blåsa mig på femhundra dollar för en ingentingsökordstjänst fanns ett citat:

"The first responsibility of a leader is to define reality. The last is to say thank you. In between, the leader is a servant."
- Max Depree

Mycket användbart en dag då jag vaknade upp med insikten att jag inte behöver blåsa upp mig eller äga, jag gör bäst i att vara jag, jag.

tisdag 16 september 2014

Nattlig diskusion

1:"Vilken tur för dig att människan skapat en massa problem. Du tycker ju om att lösa dem"

0:"Men jag kan ju inte lösa andra människors problem?"

1:"Varför?"

0:"Om jag löser deras problem tar jag bort meningen med deras liv och missar samtidigt närvaron i mitt eget."

1:"Sant"

(Tystnad)

1:"Vilken tur för oss att människan skapat en massa problem, inte sant."

0:"Ja, då finns det ju en massa lösningar. Som ett världsomspännande soduko, ungefär. Jag gillar ju att plocka fram mönstren."

1:"Ja, men vi ska inte hitta lösningarna. Vi ska bara försöka belysa något som reda problemen. Saker som gör förnuftet kan hitta de lösningar som finns inmurade i alla problem."

0:"Inga problem ;)"

måndag 15 september 2014

I och ur

Därför, det närvarande används för avkastning.
Men det är i frånvaron som användbarheten finns
.

Tao-Te-Ching

lördag 13 september 2014

Puls i magen

At ha stark puls i magen och en bultande energi i kroppen kan kännas ungefär lika även om anledningarna är väldigt olika. Upphetsning, äventyr och åtrå har en hel del likartade mönster som stress, rädsla och frustration. 

Det känns helt underbart.

Universum expanderar.

fredag 5 september 2014

Jag vet att jag lever

Just innan eruptionen. 
Är ytspänningen smärta eller njutning?

Lugnet som inträder när inga val finns.
Den fränt luktande blixtens energi.

Den dova klangen av konsekvens på skallbenets insida.
Svetslågan som skär och sammansmälter.

Kött som förbränns av åtrå och livslust.
Ögon som fuktas, ord som dryper av känsla.

Allt samtidigt, sammanflätat i livets dans.
Skapande och förstörelse, njutning och smärta.

Livet.

Hjärtslagen.

Döden.

Skapandet.

Och den vackra, alltid närvarande kärleken. Målet och ursprunget.

tisdag 26 augusti 2014

Mänsklighet

Jag har gjort fel. Jag antar att det gör mig mänsklig. Den mänskliga faktorn, var det inte så det kallades när det blir fel? 

måndag 25 augusti 2014

Visdomsord

"Allt är precis som det ska vara precis just nu".

Från whiteboarden bakom receptionen på Trebo hotell.

lördag 23 augusti 2014

Krabban

"Gör som krabban - gå i sidled", rekommendation lämnad av Professor Wallman, 10 år.

"Krabban är en speciell familjemedlem - han ser framåt men kan inte gå vare sig bakåt eller framåt utan måste gå åt sidorna."

Vardagsfilosofi i sin mest välslipade form.

För det är ju precis så det går till att ta sig dit man ser. Det går ju att kryssa mot den mest ihärdiga kuling. Och till krabbans stora fördel talar också hans oförmåga att se bakåt.

fredag 22 augusti 2014

Gör om, gör rätt!

Med en dryg vecka kvar till mässan meddelade ansvarig att montern var stor. Detta satte igång ett arbete kring hur ytan nyttjas på bästa sätt som såhär i efterhand var väldigt fruktsamt. Vi fick till det mycket bra. Ännu bättre hade varit att faktiskt när mässan bokades ha börjat fundera på hur ytan skulle användas. Till förbättringslistan.

Jag scannade mitt sinne efter uppslag för montern och kom tidigt in på att de våra bägge produkter – Prosydo och SmartAss står för Gör om och Gör rätt var för sig och att företaget således har parollen Gör om – Gör rätt! Jag provkörde detta på några på kontoret och de tyckte väl allihop att det var att skriva folk på näsan att trycka upp just de orden på en 2.5 x 6 m stor vägg. Några timmar senare landade vi i begreppet Systemförändring.

Såhär i efterkant inser jag att jag i vanlig ordning pratat med mig själv, om än genom en synnerligen dyr mässmonter. Den som behövde höra orden gör om, gör rätt var givetvis jag själv och min omgivning känner mig tillräckligt väl för att veta att om man skriver mig på näsan så blir jag obstinat. Den bitterljuva upplevelsen från mässan med å ena sidan en fantastisk acceptans och ett gediget, pulserande intresse från besökarna och å andra sidan en intern separation och frånvar av kundfokus i verksamheten gör att jag måste ta till mig bägge. Jag måste göra om – göra rätt. Och det i sig innebär huvudsakligen en systemförändring.




The whriting's on the wall, som man brukar säga.

torsdag 21 augusti 2014

Himmel och helvete

Vår absolut snyggaste mässmonter någonsin. Denna gång tar vi såväl utbildningssalen som offertskrivaren hela vägen in på mässan och vår monter har dragit många lystna blickar till sig med sin fräscha, naturliga framtoning och de bägge ändamålsenliga produkterna som visas där.

När det går att visa dem, förstås. Jag hade verkligen uppammat all min energi för att denna mässa skulle bli den dundersuccé den måste bli givet vad det kostar att genomföra den. När så precis allt slutar att fungera exakt då det är som mest skadligt – då tusentals delegater strömmar ut i mässan och är nyfikna på vad vi håller på med – då är det läge att skärskåda sin tro och sina värderingar.

Jag har varit med om mycket under mina 20 år i mjukvarubranchen men något bitterljuvare än detta har jag aldrig upplevt. Stress, aggression och slapphet. Ett nät som svajar, programvara som är allt annat än klar, medarbetare som bestämmer sig för att det är en bra idé att dyka upp när mässdagen nästan är slut och to top it all off en produktionsserver som bestämmer sig för att lägga av till följd av vad som ser ut att vara en flagrant obetänklighet dagen innan vår viktigaste mässa. Yolo!

Jag har all anledning att skärskåda min tro och mina värderingar kring mig själv som ledare en sådan dag. Återigen visar mitt Universum att det ger mig exakt vad jag behöver i varje given situation. Vilket inte direkt alltid är exakt vad jag vill ha, givetvis. Vad som gör mig så ohyggligt lycklig är att jag står där ändå. Att hjärtat inte ändrar sin frekvens och att jag liksom kan ta det. Några timmar senare, när saker åter var någotsånär igång igen exploderade det. Montern fylldes med folk och Produkterna tänder ljus bakom besökarnas ögon och varje dröm faktiskt är sann.

Full monter


Ytterligare en stund senare på motorvägen i tystnad, på väg till min älskade får jag en uppenbarelse. En självklar insikt. En insikt jag aldrig någonsin kunnat få om dagen inte varit som den varit. Livet är förjävla underbart!

måndag 18 augusti 2014

Pirr

Det där pirret som bor i magen. Jag tänkte lite på det i går. Det bor där ganska ofta och vi har blivit kompisar. Det är ett pirr som finns när jag står i begrepp att agera utanför mina egna ramar, när jag ska hänge mig åt njutning, när jag känner mig rädd eller trängd. I min djupaste fruktan för konflikter var det den där sugande, pirrande känslan som kom först, därefter en tung, varm våg av paralyserande rädsla. Stråk av energier som bär samma signatur. Rädslan och njutningen. Spännande!

torsdag 14 augusti 2014

Tillbaka till byn

Revolution! Med mina ögon är det lätt att se saker som helt förändrade. "This changes everything". Jag blir ett med rörelseenergin i förändringen och blir som man säger "carried away". Det är som en blixtrande kärlek som sveper mig av mina fötter. Jag älskar det och lever för de ögonblicken. 

Genom livet har sådana historier en tendens att landa pladask. Upp som en sol och ner som en pankis. Revolutionen blåser förbi och landet ligger utbränt i dess spår. När sedan växtligheten återhämtar sig så blir det - på lite sikt - ganska exakt som det var innan revolutionen härjade. Kanske lite mer härdat och mindre förändringsbenäget till nästa gång. Och det är ju inte så konstigt när man tänker efter.

För i analysen av de nya idéerna och förutsättningarna har nuläget en central roll att spela. Om det nya ska kunna appliceras här och nu, alltså. Annars gör det ju inte så mycket. Om man inte försöker applicera det ändå, förstås. Det kan man också göra men man får leva med konsekvenserna av sitt agerande. Lärande kallas det visst.

Bland det underbaraste jag vet är att tillåta fri tanke ur känslan. Att få sticka iväg med impulserna och låta de skicka signalerna från de där stigarna enbart den vilsne hittar. 

Men det slutar inte där. Det handlar mer och mer om vad den vilsne tillför den by hen återvänder till. Att låta det löpa och bli som det blir och låta den där reflexen av att slå bort allt som inte är tillräckligt nytt bara dö ut som en spasm i vänster hand.

Då kan man ta med sig allt det nya in i nuläget, hela varvet runt. Och då vet man att det är dags. Tid för systemförändring. De stora förändringarna ser man inte när de pågår. De består av flera mindre självklara händelser, så självklara att de inte sticker ut eller väcker så mycket uppmärksamhet. Det är därför de tillåts hända. Ingen är rädd för dem. Det är först i efterhand som man står där och gapar inför skeendenas kraft.



Revolution



Evolution


onsdag 13 augusti 2014

Kraftfält

Vänder korridoren ryggen i en hel låt, sluter mina ögon och låter spöket tränga in i mina öron samtidigt som tårarna sprutar ur ögonen. Ett ögonblick av rening strax innan. Här och nu, fullbordan och transformation. Nollpunkten, då allt accelererat till sådan hastighet att det inträffar samtidigt och alldeles snart glider förbi sig själv - den inträdde strax därefter. Nej, det går absolut inte för sakta. Och inte heller för fort. Allt är precis som det ska vara just nu och det går precis så fort som det ska. Spöket skrattade gott och vände sin soliga sida mot verkligheten. Att greppa tre stuprör, föra dem samman, släppa kravet på erkännande och ge skapandet och förverkligandet till de som så önskar. Kraft! Relationerna förknippar bubblorna och intelligensen i kraftfältet vi skapar tillsammans är vad som transformerar allt i den magnifika systemförändringen.

Lögnarens verktygslåda

Jag kan ljuga som få. Själva nyckeln är att jag kan lura mig själv, alltså kan jag ljuga om precis vad som helst och de flesta tror mig. Eftersom jag tror på det själv. Egenskapen förvärvade jag genom mångårig och taktfast otrohet och jag finner stort nöje i att inte tillämpa den över huvud taget i det liv jag lever. Jag kan se tillbaka på det gamla livet och uppleva gravitationen från de många verkligheter man bär runt på som underhållare av lögner och känner mig lätt som en fjäder av blotta kontrastverkan.

Men det är användbara verktyg likväl. Att kunna hantera helt isolerade instanser av samma verklighet som vore de just isolerade instanser. Att kunna kika in och jobba i ett stuprör i ett sammanhang och samtidigt ha ett annat stuprör på gång. Att leva i en verklighet som består av flera olika verklighet och att kunna acceptera att allt inte nödvändigtvis är relevant för allt utan att undantag och inkonsekvenser får finnas eftersom kraftfältet inte sällan bor i paradoxerna.

Så hur pissigt det än kändes att vara det där otrogna svinet vill jag tacka upplevelsen som givit mig verktygen. Tack. 

måndag 11 augusti 2014

Oreda i verksamheten eller overksamhet eller verksamhet i oredan?

Frustrationen över oordningen är understundom stor. Det råder ingen tvekan om att det är oordning. En och samma juridiska person - ett landsting - finns inmatad i kundvårdssystemet många gånger. Försöken att skapa struktur möter motstånd eftersom den juridiska personen har många huvuden, är splittad i sin förvaltning. Hydrans ena huvud har ingen aning om vad den andra gör. Nu vill ordningssinnet städa och konsolidera. Varför är det sådan oordning?

Eftersom drivna människor lite här och där gör vad de känner för, vad de brinner för och vad de vill. Under radarhöjd för den stora organisationens centrala administration. En hel del stora företag och organisationer har bättre koll än så, men de flesta av dem har förlorat möjligheten att egentligen utvecklas.

Jag har inte svaret, men jag önskar att det är så här: Att en verksamhet helt enkelt inte kan bli för stor. För då stannar verksamheten av.

Dagen har spenderats vägandes just ordet verksamhet. I vårdslöst språkbruk har den två betydelser: a) Verksamhet, företag, organisation - juridisk person, administrativ enhet, samt b) Verksamhet, projekt, rörelse, spel - något som pågår och händer. 

Denna sorts oordning - den där eldsjälar handlar i linje med sitt mål och inte tar hänsyn till sin organisations tröghet utan sätter sin egen verksamhet i högsätet - är ett vackert kvitto på den verkliga människans seger över systemet. 

Återstår att göra det ärligt och uppriktigt genom att låta organisationerna bryta ner sig i egentliga verksamheter. "Vård" är sannolikt åt helsike för stort, särskilt för ett helt län. Tandvård för en stad, kanske. Eller för en klinik.

Det finns annan oreda för att verkligen kunna lämna vårt bidrag därvidlag men steg för steg tar vi oss dit.

Defaultvärden

Till verktygslådan för defaultvärden och prislistekonstriktion.


Tack, Sami för länk.

Trend

Det är lätt att tro att man är färdig. "Jag är klar med min resa", har jag både sagt och hört många gånger från folk som - likt mig själv - uppenbarligen har en hel del kvar att lära. Annars hade man ju knappast varit här. Ju mer man förstår desto mindre vet man. Eller: ju tvärsäkrare uttalanden desto mindre visdom. Någonstans finns så enkla och självklara sanningar att de inte kan eller behöver sägas. De är sannolikt universella.


Perspektiv på den man är inte helt fel.

Det har börjat lossna ordentligt med energipysslandet. Den spärr som släppt senast är den att inte vara orolig för att tappa fokus. Det är en väldigt bra hjälp eftersom den där rädslan att tappa fokus per definition tar fokus. Hejdå säger vi till den och fortsätter. Tack!

P.S. Tre aspekter av nollpunktstillvaro med Jobs ord.

lördag 9 augusti 2014

Sexmongo!

Givetvis på sidan 42. Var annars, liksom? Jag visste det ju utan att ens behöva leta. Nyckelhålet till dammluckorna bakom vilken min sexuella natur har sitt energimagasin, uppdämt från 12-årsåldern och ehuru avtappat mellan åren ändå med ansenlig upparbetad kinesisk energi. Det här blir spännande! I den mån det obeskrivliga som följer denna uppenbarelse beskrivs i konkreta ordalag är det sannolikt inte här.


Ett jävla sexmongo. Så in i helskotta. Och jag älskar det!

fredag 8 augusti 2014

Ordmolnet

Efter att relativt tyst ha följt vägen med en påse tennisbollar i handen några dagar flög de många orden över mig. Jag blev illamående och drabbades av ett rätt giftigt självförakt. Efter att lite oroligt ha sovit på saken känns det bättre. Jag för möta mina monster (de verbala inklusive) i sammanhang där de inte gör så stor skada. Så vet jag och kan fortsätta på vägen med min kasse tennisbollar i handen.

onsdag 6 augusti 2014

Äkta

Att känna äkta hunger efter mat fri från blodsockercykelns inverkan. Äkta hunger som inte är något annat än ett begär från organismen. Den begär påfyllning av energi. Ät! Det känns äkta.

Kärlek som "drabbar" mig. Som hur mycket jag än tänker eller tycker inte tar någon pardon utan arrangerar om allt för att kärleken är kompromisslös.

Kärlek som växer ifrån villkor och rädsla, som blir naken och fullkomlig. Äkta kärlek. Äkta relation. Äkta begär i närhet. Förbehållslöshet.

Det är svårt att förklara för den som inte känt det. De äkta sakerna är obeskrivliga och det rationella språket kommer inte ens i närheten. Det känslomässiga språket kan göra ansatser, komma en bit till. Men ack så otillräckligt egentligen.

En stark och förtroendefull relation kan göra det möjligt att överföra känslan av en äkta känsla i form av en vision eller delad dröm. För även om det inte går att tillfullo överföra känslan av det äkta så är försöken givande i sig. För när jag försöker beskriva har jag all möjlighet att lyssna till mig själv och förstå hur äkta min sanningen faktiskt är. 

Äkta mening.

tisdag 5 augusti 2014

Augustimorgon i skogen

Det luktar rök. Luften står helt still. Fågelungarna börjar få riktig fart uppe under vindskivorna. Ekorrarna tjattrar i skogen upp mot vägen. En rävunge smyger nere i hästarnas hage. Katten skryter över en nyfångad mus. Skogen är full av liv och aktivitet, ändå står allt stilla.

måndag 4 augusti 2014

Uppför berget

Avgång denna morgon. Det blir en resa uppför berget. Inför en sådan resa är det lätt att utbrista "men hur ska vi ta oss dit", men varje steg är just bara ett steg och svårare än så är det inte. För att komma dit någotsånär i tid kan det vara bra att inte avvika alltför mycket från Vägen. Det är också en övermäktig tanke när man står vid bergets fot och inte ser vägen för vegetationen men om man aldrig slutar lyssna efter knastrande grus under sällskapets fötter vet man att vi är någorlunda rätt. Vi bör vara framme vid det där knäet som bergets topp utgör fredag den 13/3 2015 klockan 13.13. Men det är egentligen oviktigt - det är alla stegen på vägen dit som är det intressanta.

torsdag 31 juli 2014

Lazarus

Universum till Erik: "GE FAN I DET DÄR!"

Det var länge sedan jag kände att jag gjorde något riktigt dumt, men idag fick jag smaka sensationen igen. Casper hade bekymmer att lägga sin webcamfed i hörnet av gameplayfilmen och jag har klurat på det en stund. Efter att ha sovit på saken kom jag på hur jag skulle lösa problemet. Jag skulle sno ihop ett litet program. "Det tar en timme", sa jag till Casper.

För är det något jag verkligen känner mig hemma i så är det att programmera windowsgrejor, helst i Pascal. Ett helt underbart programmeringsspråk som med årtiondena blivit den perfekta plattformen för windowsutveckling. Dagen till ära valde jag opensourcerörelsens ganska nya spår och installerade FreePascal samt Lazarus för att sno ihop mitt mästerverk. Det tog ungefär en timme - att installera alltså. Programvarorna var bländande, det har visst hänt lite sedan sist...

Därefter en timmes komponentjakt och en timmes kodande. Tre gånger den på förhand stipulerade tiden. Allt såg ut att fungera bra tills VLC som jag använde för avkodning och Fraps som jag använde för inspelning inte ville samexisera kring AVI-filer. De tre timmarna såg ut att kunna bli en vecka och jag gav upp och letade än en gång efter kommersiella alternativ. Hittade ett och betalade de 50 dollar det kostade utan att längre fnysa åt vilken jävla skitenkel funktion det handlar om.

Men skadan var redan skedd. Mitt huvud var seriöst uppfuckat. Det är som om jag är allergisk och bokstavligt talat får exem i hjärnan. Kanske håller jag inte för mer logik. Det är inte första gången precis men nu var det över ett år sedan. Det slutar alltid på samma jävla sätt när jag tar i ett programmeringsverktyg - huvudet faller i småbitar och jag mår som en gris. 

Jag vet att jag borde låta bli men ändå kommer den smygande den där tanken - "eftersom jag kan" börjar det. Så är jag fast. Strax därefter kräks mina tankar och mitt sinne är förmörkat. Jag får väl helt enkelt återigen lyssna till Universum som pekar med hela handen och säger åt mig att jag SKA GE FAN I DET DÄR!

OK, I hear you.

Jag önskar fluffet åter och i den mån jag ska utveckla något är det genom att utveckla människor. Om någon ser mig försöka göra något annat är det mer än OK att klappa till mig.

Tack.

måndag 28 juli 2014

Kapten badpojke

Det är bara att erkänna - jag är ett vattendjur. Med lite över 27 grader i sjön blir existensen som vattendjur så pass drägligt att existensen på land lämnas en stund och dagar avnjuts i flytande tillstånd. Det var länge sedan men inne i den här människan bor en helgjuten badpojke. Jag är mycket glad att få möta honom igen i form av mig själv.

Efter att ha åkt hur många knop som helst i en pytteliten vattenjetbåt med enormt höga testosteronnivåer fortsätter odyssén på den lilla stora sjön. Kapten badpojke och hans besättning angör (ohyggligt snyggt bör påpekas) en mycket liten ö där det bryts arm så att bordet knakar.

Jag har alltid känt mig utanför när det handlar om fysisk styrka. Inte så att jag egentligen är direkt svag. Jag orkar ansenligt när det handlar om att snickra, gräva eller på något sätt skapa samt givetvis när det kommer till sex. Däremot när det handlar om lagsport eller kraftmätningar känner jag mig instinktivt svag.

Helt klart återgår jag till skolgården igen. Där var styrkemätningar det centrala och styrka var likställt med respekt och makt. Styrkemätningarna var inte enbart muskelära utan också verbala med tonvikt på vad jag uppfattade som aggresivitet. Jag, som redan på den tiden krånglade in mig i ordvitsar eller ironiska meningar, var givetvis chanslös och förpassades till botten på den sociala skalan med de veckovisa fysiska påminnelser därom som de sociala kontrakten påböjd. Jag blev ensam och skulle jag göra mig en vän sögs den upp av flocken för att vändas emot mig så att jag inte fick några ideér. "Den där jävlen tänker - alla som tänker ska sluta med det".

Jag gillade det absolut inte. Kissade på mig av rädsla inför de fysiska styrkemätningarna. Och i vuxen ålder finns det ingenting som söver mig så tveklöst som utdragna stridsscener i en eller annan långfilm. Min själs öga blundar för slagsmål. Hela min existens avskyr det. Och det är ju lite märkligt för jag har ju aldrig slagits själv; aldrig slagit tillbaka eller första gången. Jag vet knappt vad fysiskt våld betyder och har aldrig måttat ett slag efter en annan människa. Kanske missar jag något? Jag vet ju uppenbarligen inte vad det är jag missar. Känslan av att min knutna näve krossar någons tänder. Känslan av att vara fysiskt starkare än någon och den tripp det kan skicka mitt ego på. 

Det har alltid gjort mig lite udda - åtminstone i mina egna ögon. Killar färdas i gäng och jobbar med fysisk styrka. De drar bögskämt och utbyter historier om fitta de tagit. Jag har aldrig varit del av ett killgäng, pratat fitta och har aldrig mätt min fysiska styrka med någon annan på just det viset. På armbrytarön kände jag mig sådär udda igen, givetvis.

Men för första gången njöt jag av det. Jag kände mig så där hämningslöst stark. Jag var där och jag var jag i varje bemärkelse vilket gjorde mig till den absolut starkaste människan i mitt universum, utifrån mitt perspektiv.

Kapten Badpojke. Stark som ingen annan.

lördag 26 juli 2014

"Invandrarproblematiken"

Häromnatten kom jag i spörsmål kring detta med detta med invandrarproblematiken. Till min egen förvåning gav jag min syn på saken. Jag tyckte det var rätt klokt sagt av mig så jag skriver ner det här också.

Först av allt - det är inte det egentliga problemet. Det egentliga problemet är att strukturen i vårt samhälle bygger på att det är farligt om inte folk är upptagna med meningslösa sysslor som inte berikar deras liv. Det är problemet. Invandrarproblematiken är en   för strukturen nödvändig konsekvens av det.

Fem varför på det:

Varför(1/5)?
Alla regimer som inte gör vad de gör för sitt folks bästa har alltid tyckt att den stora massan människor utgör ett hot. Precis som t.ex. Bruce Springsteen när han håller en konsert fast tvärtom. Artisten vet att de är där och skriker av förtjusning, makthavare har i alla tider vetat att om den stora massan skriker så är det absolut inte av förtjusning. Då kommer de och tar dig och det vill man gärna undvika. Så om man kan hålla undersåtarna upptagna - no matter what - minskar risken för att de tänker igenom ens regim och kommer på saker som kan göra dem upprörda. 

Varför(2/5)?
Sverige klarade sig fint genom andra världskriget. Man stod där på femtiotalet som det enda icke utbombade och förstörda landet i Europa och kunde sätta igång ett ekonomiskt och industriellt underverk. Sverige tog täten. För att hänga med i sin egen utveckling började man utbilda folket och fick på några årtionden fram en helt ny medelklass främst realiserad genom den nya yrkesgruppen akademiker. Man satte dessa tänkande varelser i arbete genom att uppföra en byråkratisk struktur av större mått. Inte sällan på ett sätt som gör att den ena byråkratiska instansen balanserar ut den andra. Sysselsättningen allena är liksom det övergripande målet.

Varför(3/5)?
De som ville jobba med nävarna fick industrijobb och de som inte ville jobba med nävarna fick akademiska yrken. Alla fick jobb och nu blev det problem. Ingen arbetslöshet gjorde att social utstötthet försvann och därmed den så användbara rädslan för skammen. "Att göra rätt för sig" är vår svenska regims mantra och att inte göra rätt för sig är svenskens absolut största skam. Utan arbetslöshet som pålitlig källa till skam uppstod en helt ny situation. Massan riskerade komma att inse att de var oersättliga och riskerade kunna påverka samhället på riktigt, inte bara på låtsas. 

Varför(4/5)?
Sverige behövde desperat en ny underklass. Varje väl fungerande skiktat samhälle som bygger på lön för arbete kräver arbetslösa. Inte nog med att världsbanken/IMF kräver en viss arbetslöshet för att låna de ut pengar som krävdes för det fortsatta det Svenska underverket, det behövs givetvis en arbetslös underklass som far illa för att var och en som har ett arbete ska vara beredd att utföra meningslösa sysslor dagarna i ända. "Du ska vara glad att du har ett jobb". Inget motiverar en ekonomiskt utsatt ensamstående byråkrat på väg hem från en meningslös dag på jobbet som en tiggare utanför Konsum. Rädslan för den Svenska skammen.

Varför(5/5)?
Till en början rekryterades gästarbetare främst från Europa - för att jämna ut industrins arbetsmarknad lite. När den kvoten far fylld var det dags att fylla på med den nya underklassen. Genom att lägga sig i andra länders styrelseskick och söndra befintliga sociala strukturer har Sverige lyckats bättre än de flesta andra länder med import av underklass. Det vi kallar bistånd och demokratiarbete är ett slags slavrekrytering som tjänar till att bibehålla maktbalansen här hemma i Sverige. Inget annat.

Så - det var min bild. Håll tillgodo.

Ursprungligen handlade det här om den förmodat giftiga frågan om Sverigedemokraterna. Jag tycker det saknar relevans, egentligen. Att vara invandrarfientlig på det sätt många har gått och blivit är att ha blivit grundligt lurad. Inte ett dugg konstigt att man blir det. Och att ge sig på sverigedemokrater och kallar dem rasister är - ja, självmål. Bägge sakerna hjälper till att bibehålla det meningslösa arbetet.

Folk behöver inte jobba för att få finnas. De bägge googlegrundarna pratade häromdagen om att det skulle räcka om alla jobbade en eller ett par timamr om dagen. VI har ändå allt vi behöver. Stenåldersmänniskan jobbade ungefär två och något ska väl våra uppfinningar sedan stenåldern ha bkunnat bespara oss i fråga om arbete kan man tycka. Så gott som allt jobb som utförs i vårt samhälle förintas eller försvåras genom andras motinsatser. Zooma ut så ser du det. 

Invandrarproblemet är inte ett problem kring invandring utan en snyggt designad konflikt som ska få medborgarna att ägna sig åt oväsentligheter medan makthavarna fortsätter göra nästan ingenting för att få stanna där de är.

Alla Europeiska länder har missnöjespartier och de har en central roll i samhällsspelet. Så när vi röstar vart fjärde år väljer vi en färg och stoppar det i en urna. Ungefär lika avancerat som när en ettåring leker med olikfärgade klossar på dagis men med den skillnaden att ettåringen också har att ta hänsyn till formen på klossarna.


Riktigt så avancerad är inte den demokratiska teatern. 

Nu kan man kanske fråga sig vad jag vill ha istället. Det vet jag, men jag kan inte beskriva det. För det är en i allra högsta grad fluffig resa. Jag ser inga direkta fel i min värld. Tvärtom - den är precis som jag vill att den ska vara. Men det är kul att få människor att inse att de blivit lurade. Det gör min värld lite skojigare, så att säga.

Det här var ett undantag. Jag kommer nog inte att skriva en massa sådant här - hörde kanske mer hemma på gamla bloggen men jag tycker det är spännande med koppligen mellan "göra rätt för sig", skam och konflikten jag ändå ser finnas där mellan de två artificiellt skapade lägren "SD" och "toleranta". Skrattar nästan på mig, faktiskt ; )

onsdag 23 juli 2014

Resa fluffigt

Att resa i logiken:
1. Ha en logisk anledning till resan. "Hämta en vän på Arlanda".
2. Kolla snabbaste vägen på eniro.se.
3. Koka kaffe och häll i termosmugg.
4. Kissa.
5. Sätt dig i bilen och ankom Arlanda på utsatt tid.

Att resa i fluffet:
1. Känn en omutlig lust att sätta dig i bilen.
2. Nyckeln sitter visst i. Kör planlöst.
3. Vilket coolt flygplan, vill se det landa.
4. I den där byggnaden kan man nog hitta både kaffe och toalett.
5. Va! Är du här? Vill du åka med mig hem?

tisdag 22 juli 2014

Draft, verktygslåda för säljande befattningar

Som VD för ett säljande företag möter jag ofta skolboksmentaliteten kring försäljning. "Det går 100 nej på varje ja". Som utövare av attraktionslagen kan jag inte annat än beklaga. Den inställningen skapar precis den situation mantrat föreskriver.

Blir som man tänker – OK. Alltid och konsekvent. Förr eller senare.

Det gäller i allra högsta grad försäljning. Så om jag inte har förtroende för mig själv och det jag förespråkar och vill sälja, hur ska då den presumtiva kunden kunna vilja ha det? Omöjligt. Om jag förutsätter att 99 av 100 kundkontakter inte leder någonstans hur alert, framåt och strålande är jag då?

Precis. Så jävla dumt.

Nu gör vi så här istället.
  • Alla kundkontakter leder till avslut, leverans och faktura. Punkt slut. Förr eller senare. Vi vet det, andas det och lever det. Så blir det också så.
  • Känner man sig låg jobbar man inte med kunder. Och man ser till att reda upp vad det är som får en att känna sig låg innan man går vidare, inte bara spackla över. Sådant syns.
  • Problem? Vaddå problem? Klart man möter motstånd ibland men det är för att utvecklas. Vi fokuserar konsekvent på det som tar oss framåt och ser det hända. Då händer det.
  • Ditt självförtroende! Om du inte tror på dig själv kan ingen annan göra det heller. Städa ur och bli en hel människa. Ta världen med storm. As simple as that.
  • Produktsjälvförtroende! Yes, såhär är det. Det står vi för. Nej, vi har inte den funktionen – vårt koncept är detta. Var uppriktigt och tydlig med "nej, vi har inte det". På goda grunder!

Positivt tänkande – mja. Målmedvetet tänkande, kanske.

To be implemented!

Verktygslåda, Geni

Dags att packa ihop en standardverktygslåda för människor som ska jobba som genier.

1. Medvetenhet kring styrkan hos omedvetenhet
Problemlösning och skapande blir som bäst om de innehåller ett omedvetet steg: http://www.brainpickings.org/index.php/2013/08/28/the-art-of-thought-graham-wallas-stages/, se steget Incubation. Om du behöver hjälp att "dra ur sladden" och bli omedveten, be http://soltherese.se

2. Femsekundersregeln
Du har fem sekunder på dig att lura nödbromsen och utvecklas utanför din komfortabla zon. Ta chansen eller fatta det medvetna beslutet att låta det ligga till sig. https://www.youtube.com/watch?v=Lp7E973zozc

3. Sårbarhetsprincipen
Att säga att man inte vet är att vara sårbar. Att vara sårbar är att vara oändligt stark. http://www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability 

4. Geniet som besökare
Prestationsångest? Torka på idéer när det behövs som bäst. Eller "hur ska jag toppa det här?". Geniet är inte du. Geniet är på besök hos dig när du vill. Det är inte ett ok att bära, det är en kompis att prata med. http://www.ted.com/talks/elizabeth_gilbert_on_genius 

5. Kul är rätt 

Att börja med.

måndag 21 juli 2014

Medveten omedvetenhet

Jag tackar mig själv som ser till att se mig själv allt tydligare genom de situationer jag skapar för mig själv att uppleva. Tack ska du ha. Och stort tack till alla som behagar delta i situationerna. Ni är hela världen för mig.


En innovationsprocess, sådär bara. Det blir allt tydligare för mig själv hur jag fungerar. Tackar, tackar.

"Logic will get you from A to B. Imagination will take you everywhere.”
 Albert Einstein (1879 – 1955)

Genom att kombinera de bägge förhållningssätten blir allt inte bara möjligt utan också en möjlig verklighet.

söndag 20 juli 2014

Sagolikt verkligt

Lika mycket för den högst verkliga magin som för de helt enastående dialogerna. Rekommenderas!

lördag 19 juli 2014

Nils och Erik

Några gånger har jag verkligen fingrat på avtryckaren att förtydliga min förnamnssituation. Eftersom jag ser det som en snabb och enkel lösning på utmaningar inom området "för omvärlden visat självförtroende". Det kan verka förvirrande och lite vagt när man i vissa situationer inte riktigt vet vad man heter. Och när jag för att ta mig ur någon grop ryter "nu jävlar" lockar den där radikala och ytliga symbolhandlingen.

"På varje svårt problem finns en lösning som är snabb enkel och fel" lärde jag av en inbiten cyniker. 

Jag är både förvirrande och vag. Det är en del av mig. Att inte veta vad jag heter i olika sammanhang är rätt symtomatiskt med många andra spår i mitt liv. Det är faktiskt ett av de enklaste att hantera. Jag är väldigt sällan tvärsäker på något över huvud taget och förnamnsförvirringen är en manifesation av detta. Det är en del av det faktum att jag mest av allt är en skapande person.

Det står var och en fritt att kalla mig vad de vill, likväl som det står var och en fritt att tolka min brist på tvärsäkerhet som osäkerhet. Själv ser jag det som en styrka. En dynamik. Min verklighet är spännande och adaptiv eftersom jag har få fastlagda råmärken. Min verklighet är en plats där väldigt få saker är omöjliga tack vara detta.

Men det finns en aspekt till på förnamnsfrågan och det är den historiska. Min familj kallar mig Nils, det var tilltalsnamnet de gav mig. Genom uppväxten och framförallt i skolan fick Nils det riktigt jobbigt. Han blev mobbad eftersom han var annorlunda. Han stod en bit bort och var ensam. Erik har varit mer sorglös och glufsat i sig av livets njutningar. Erik hittade den villkorslösa kärleken, inte Nils.

Nils var Erik innan världen ville göra honom till en del av den grå massan. Tack vare de underbara upplevelser livet givit bägge mig så har inte världen lyckats riktigt. Jag är återigen/fortfarande mig själv och jag tycker om att vara jag (igen). Och just idag känns det väldigt bra att vara en man med olika benämning. Även om det kan vara lite förvirrat i en och annan betalningssituation när kreditkorten ser ut såhär: