tisdag 24 december 2013

Landning

Det var en händelserik höst det här. Från full fart ökande till ljusets. Det kändes som om året tog slut när solen vände åter – i lördags. Så jag blåste i min egen fabriksvissla och skickade hem mig själv på en andningspaus. Där, i det lugn som uppstår då jag drar mig tillbaka samtidigt som huset blir barnlöst för en vecka, inträder en ny slags ödmjukhet. I all ödmjukhet.

Jag ser att jag kunnat hantera människor och situationer klart bättre än jag gjort. Att jag många gånger suttit fast i mina åsikter, i mitt ego eller min grop av tillkämpad självtillit på ett sätt som fått konsekvenser för min omgivning. Jag har gjort människor rädda, illamående och förbannade på grund av mitt egenmäktiga sätt att hålla fast vid mina visioner. Och jag har gång på gång trillat dit i det invanda beteendet att enbart lyssna och lita till mig själv.

Så är det och det kan jag inte göra så mycket åt. I all ödmjukhet. Jag är trots det oerhört nöjd med vad som åstadkommits. Det är tydligt hur jag sökt bekräftelse i förändring av andra och därigenom stått i vägen för deras egen utveckling. Hur jag motarbetat struktur och framdrift som jag inte kommit på själv. Inte så smart och inte så genomtänkt. Men heller inget jag kan göra något åt.

Återigen har jag satt mig själv i ledarpositionen. Fastän jag skriker och gapar att jag inte vill vara den som leder andra människor så söker jag mig instinktivt just hit och årets bygge är mer uppenbart än någon tidigare konstruktion jag varit delaktig i. "I call the shots", skriker den. Fastän jag förbehåller mig rätten att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det inte är mitt.

Så. I detta vakuum som uppstått mellan årets slut och det officiella årets början känns det skönt att få känna de känslor jag skjutit upp. Att få smaka på vad det egentligen är jag gjort och ställt till med utan att behöva behäftas med skuld eller ågren. Saker är som de är och de är de på goda grunder. Från mitt perspektiv – eftersom jag ska lära mig av dem. Det är därför jag är här.

torsdag 21 november 2013

Geniskolan

Att vara geni är inte något slags upphöjd tillvaro där man i något slags upphöjt läge svävar i sitt allvetande och ser ner på alla stackare som inte vet och inte anar. Det är faktiskt mestadels precis tvärt om. Att vara geni innebär att man vet en jävla massa – rent instinktivt. Men att man vet det gör ju inte att man kan förklara det. Därför blir de flesta genier vad man brukar kalla knäppa i huvudet. Man vet och förstår så mycket men man kan inte förklara ett endaste dugg av det och skulle man mot bättre vetande försöka så är sannolikheten rätt stor att omvärlden skrattar käken i led och till slut låser in den uppenbart förståndshandikappade människa som ifrågasätter den gällande världsbilden.

Jorden är ju som alla vet platt.

Nu kan det här låta lite krasst och någon kanske frågar hur det kan komma sig att jag vet det här. Jo, det är ju nämligen så att jag är ett geni (jo, det var ännu svårare att faktiskt skriva det än det måste ha varit för dig att läsa det – kulturella spärrar inkluderade). Jag har också haft förmånen att träffa några andra genier efter livets stig men det är inte förrän alldeles nyss jag kommit att begripa att de faktiskt är det. Eftersom det är alldeles nyss jag förstått det rörande mig själv.

Jag måste kanske för klädsamheten påpeka att detta med genialitet inte är någon särskilt högtravande egenskap. Det är bara så att man saknar spärrar som andra har. Personligen tror jag att de allra flesta har de förmågor som gör genier till vad de är men att de snabbt i livet lär sig att dämpa dem. Det är vad jag tror alltså, men jag har ju liksom alla andra enbart min egen livsupplevelse att relatera till. Vad jag vet så är att det genialiska att ”komma på saker”, se visioner och att känna stark intuition. Att fånga de där små, signalsvaga fragmenten som kommer just innan man börjar tänka. Att betrakta den instinktiva känslan som rådande sanning och inte tvivla. Det kräver att man inte försöker tolka allt man ser dogmatiskt utan att man ser det med mönstermässig fantasi och har god möjlighet till symboliskt tänkande.

Symboliskt tänkande – eller intelligens som det också kallas – är något man ofta möter hos genier och som ibland blandas ihop med egenskapen genialitet. Jag tror att intelligens och genialitet är två rätt olika saker men att den inbördes mixen styr hur produktivt de bägge sammanslagna komponenterna blir. Genialiteten är öppenheten att känna. Intelligensen är förmågan att se känslorna som tankar. Om man är ungefär lika intelligent som genialisk blir det sannolikt som produktivast i världens ögon. Är man mer genialisk än intelligent blir man lite åt det ”crazy” hållet och är man mer intelligent är genialisk blir man mer åt det tänkande, analyserande, mönsterseende hållet. Mer ”vetenskapsman”, så att säga. Alla som är i geniträsket vet nog att dessa saker växlar rätt ordentligt över tid.

Häromdagen träffade jag ett av de där genierna som jag känt i lite över tio år. Och då fick jag skymta en sak som gjorde mig väldigt, väldigt glad. Det var nämligen så att denna kvinnas arbetsgivare förstått att hon var ett geni. De hade förstått att hon kan utföra lika mycket som standardmallen för en medarbetare utför på ett år på under tre månader. Och de hade försiktigt börjat – inom rimlighetens gräns – behandla henne på ett sätt som gjorde att de skulle kunna få behålla henne i sin arbetsstyrka.

Det tycker jag var jävligt läckert. Genier betraktas i större företag annars mest som i och för sig rätt användbara men också rätt besvärliga, inte minst av hunsade politiskt styrda mellanchefer. Att jobba i större organisationer och hela tiden se hur saker ligger till kräver antingen att man måste få en ledande utvecklande position eller att man blir käpprätt knäpp i roten av vanmakt. Här hade vi alltså ett företag som såg medarbetarens genialitet och bestämde sig för att göra vad som krävdes för att få behålla denne, även om det riskerade att framstå som iögonstickande särbehandling.

Tankarna började rulla och rätt snart såg jag den, visionen om en skola för genier. En enkel sak, tre-fyra medarbetare som på var sitt plan (idékultivering, andlighet, balans och fysik samt kommunikation) hjälper de som kommit till insikt om sin genialitet att använda sina egenskaper. Utbildningen – som pågår ett år – kostar geniernas arbetsgivare ungefär 70 000 kronor och antalet platser är begränsat till två gånger tio per termin. Man träffas en gång i månanden och genomför olika övningar företrädelsevis ute i naturen men mellan mötena genomförs också till exempel kommunikationsövningar online i spelmiljö. Kursdeltagarna har givetvis tillgång till de fyra mentorerna under hela utbildningstiden samt två år efter avslutad utbildning.

Deltagarna fotograferas vid varje träff och kan på så sätt se sin självbild växa fram. De får göra gemensamma aktiviteter parvis inom ramen för sina arbeten och arbetsgivarna har kommit så långt att de också låter dessa människor arbeta med utgångspunkt från vad de levererar och inte baserat på hur mycket tid de lägger ner.

Det är nämligen där en stor del av geniproblemet ligger. Om man är där – i sin genialiska nollpunkt – presterar man väldigt mycket på kort tid. Att sedan sitta av resterande tid (eftersom det krävs av sociala eller organisatoriska skäl inte sällan kallade ”rättvisa”) är lika skadligt för ett geni som solljus är för en tvättäkta vampyr. Det faktum att arbetsgivare börjar begripa detta betyder att vi går in i en ny era vad gäller geniernas möjlighet att påverka världen tillsammans med änglarnas, älvornas och alla de andra sagolika men högst verkliga väsen som tagit människoform just precis nu.

Kursplanen ser ut så här:
1. Kunskap. Skolan och programmering som företeelse.
2. Lär känna dig själv. Se vem du är och vad du går för. Avprogrammering.
3. Balans. Hitta signalerna och gränserna. Verktyg som 80/20 och mindfullness.
4. Anden och andningen. Vad du ser är vad du ser är vad du känner. Det blir som du tänker.
5. Gränslöshet. Skit i gränserna och gå in i känslan.
6. Kommunikation.
7. (Jag talar om när jag vet – har inte kommit dit än utan står på fyran själv ;)

Ja, en idé som alla andra, men nerskriven här så det är ju en god sak. Och om någon snor detta koncept och lyckas med det är den uppenbarligen ett geni så då vill jag passa på att tala om att jag gärna vill söka in till vårterminen 2015. Tack!




onsdag 20 november 2013

Tänkardag

Det har varit några insiktsfulla resor. En i veckan för att vara exakt – ackompanjerat av en emotionell och mental bergochdalbana där jag varit antingen outhärdligt entusiastisk eller ohejdbart nere. Visst, det finns säkert en diagnos med ett antal bokstäver för det där. ERIK, skulle jag tro att det kallas på fackspråk. Och nu har det faktiskt gått en hel vecka då jag snarare varit stabil.

Min fru har en stor del av tiden burit mig med sin kärlek då huvudet kokat över och sinnet kippat efter andan och febrilt sökte efter nödstoppen. Att kräva av tillvaron att den ska upphöra så att nollpunkten kan öppna sig inte bara här och nu utan även då jag befunnit mig en bra bit bort från mig själv är att kräva en av de egentligen väldigt få saker som faktiskt är omöjligt i den här upplevelsen.

Jag förstår att jag inte är som alla andra. Och att det är helt OK. Och att det finns fler som mig, men kanske inte sådär jättemånga. Jag känner en ängel – min fru. Det är den enda ängel jag träffat och den enda jag någonsin drömt om. Så finns det några älvor. Och så finns det sådana där som jag. Kan räkna till tre inklusive mig själv. Fyra om man får räkna med sådana som är döda. Säkerligen finns det många fler. Kanske 144. Fler än så skulle nog vara katastrofalt.

Aspekt

Impulsen att göra något med hästen sammanföll med en tänkardag (jo, jag tillåter mig att tänka nu) och det blev lärorikt. Sådant som kanske är helt självklart för andra är det inte för mig. När jag går framför hästen kan han tydligt se vad jag vill och önskar. Då är det inga bekymmer för honom att vara världens lydigaste kompis. Jag känner verkligen hans vilja att vara med.

Framtänkt parkering

Men när jag skuttar upp på honom utan några vettiga "snören" och ber honom dela min vilja väljer han efter en stunds uppriktigt funderande att äta gräs istället. Visst, tanken hade förespeglat mig så det var ju inte bara hans egen önskan, men det är det där med att få andra att se de bilder och händelser jag har i sinnet som är utmaningen.

Jag kan ju inte tvinga dem på andra utan har att acceptera att de är där de är och att jag är där jag är. Visst kan jag påverka genom att till exempel peka på min smutsiga bil varje vecka, eller på andra sätt väcka tankar som kan starta processer som… och så vidare. Men jag kan också ta det från den punkt där jag är och framåt - jag är ju inte stillastående jag heller. För när de jag väntar på kommit i kapp mig är jag ju troligen inte längre där längre.

Tankesätt

Tål att tänka på – en tänkardag som denna.

onsdag 13 november 2013

Åka

Alltför länge har jag gått och tyckt att saker och ting ska bli alldeles av sig själva. 

Det har varit rätt naivt. Taskigt rentav.

Nu blir det andra bullar, som vi LCHF:are i princip aldrig säger. 

Nu blir det andra ostar. 

lördag 2 november 2013

Innanförkroppenupplevelse

Min kropp är bryggan mellan upplevelsen och medvetandet. Om den inte mår bra så syns det för de som delar upplevelsen. Och om den inte stämmer överens med medvetandet så blir upplevelsen förvriden. 

Det är medvetandet som är det egentliga jaget och känslan i upplevelsen formas av överensstämmelsen mellan medvetandet och upplevelsen. Verkligheten är mycket mindre egentlig än upplevelsen och än mer abstrakt än medvetandet, men upplevelsen är sådan att det upplevs i omvänd ordning. 

Den som är jag, mitt medvetande, accepterar egentligen inte tiden. Jag är momentan i mitt skapande och kommer nog aldrig att komma överens med trögheten, men jag inser varför jag är här. Eftersom det är ditåt det lutar och någon ska ju vara först också. Att vara först, det är något slags ledarskap, det också. Ordet guide finns inkodat i min historia på ett förtjänstfullt sätt. Men det är inte så jag känner det. Kanske gör jag det med tiden. När jag eventuellt accepterat dess förekomst. Vilket sannolikt får den att upphävas.

fredag 1 november 2013

Tvärtom

Hade väldigt mycket att skriva.
Andades.
Allt nollställt.
Livet magiskt igen.
Inget att skriva.

måndag 28 oktober 2013

Fundamentalt

Den här bilden känns liksom talande.

lördag 26 oktober 2013

Otecknade drömmar

I natt drömde jag väldigt intensivt. En stund nu på morgonen – under det att kyrkklockorna dånade och strax innan det ortodoxa prästerskapet började sjunga historien om den helige Dimitrios (ett krigshelgon, passande nog) hade jag det alldeles klart för mig. Dels var det en konversation med min far efter en drömd kontrovers. Dels var det tre saker som var viktigare än något annat för mig och min familj. Jag kommer ihåg en av dem – musiken. De andra sakerna har jag glömt vid det här laget. Jag bestämde mig helt sonika för att inte skriva ner drömmarna, fast jag hade chansen. För vare sig jag är medveten om innehållet eller inte så har jag det i mig och det räcker. Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv : )

Under Dimitrioskyrkan fanns 150 meter gångar i sandstenen. Det berättades att de tyska styrkorna under WW2 gömt ammunition där då de allierade inte bombade kyrkor. 14 personer jobbade tydligen under slavliknande förhållanden i ett halvår med att färdigställa tunnlarna. I dag har RAF och US Air Force baser på ön och så gott som hela det grekiska folket jobbar under slavliknande förhållanden åt IMF.

fredag 25 oktober 2013

Här och nu

Här i medelhavet är det varmt och skönt. Trots att Saurons flygande ödlor har sin bas en liten bit bort och därifrån rovlystet patrullerar norra Afrika så att ingen får för sig att införa medborgarlön eller bryta sig loss från dollardominansen och trots att de som bor här finansiellt våldtas i bästa kafkaanda så finns här en känsla. Något reser sig ur det egeiska havet och rätt som det är sitter pålen där i ögat på de människoätande enögda varelserna. Historiens cykliska natur är aldrig mer tydlig än här.


Jag reflekterar över det jag har som yrke. Iakttar mailen med lite kisande ögon fastän jag bestämt mig för att låta bli. Genom att dra in flera tänkande sinnen har inte enbart hastigheten ökats utan också förvirringen. Det är säkert helt i sin ordning. För i och med det finns det också fler möjligheter än tidigare nu. Egentligen ville jag bara "abdikera". Jag ville kliva ner från den tron jag med mitt skapande byggt åt mitt ego att sitta på. Kliva ut ur hela spelet och in i skogens syrerika omfamning.


Det har blivit lättare och lättare att se, men jag kan inte skönja vad det är jag ska göra med de här sakerna. Hur jag ska hantera det. Och jag kan inte se det eftersom jag helt enkelt inte vet vad jag vill med det. Om jag inte har en vilja kan jag inte heller på ett bra sätt tänka fram den verklighet jag vill ha, logiskt nog. Då är jag förpassad till ett här och nu.


Och i det här och nu där jag befinner mig ger livet alltid mig exakt vad jag behöver. Så om jag stannar här – och nu – kommer allt att ordna sig. Förtröstan är allt som behövs, således. Trevligt.

lördag 19 oktober 2013

Landning

Jag korsade min egen väg i veckan som gick. Mötte mig själv som jag var för 5-10 år sedan. Det var inte någon trevlig syn och den gjorde mig ledsen. Å andra sidan kunde jag gå vidare. Tack för den upplevelsen, livet.

tisdag 15 oktober 2013

God morgon

God morgon, allesammans! Vilken underbar morgon det är, det här. I ljusets boning som jag lite anspråkslöst denna morgon kände för att kalla hemmet är stämningen synnerligen god. Den vackraste av alla människor – min älskade Sara – sitter här bredvid och dricker kaffe i vår soffa. Bloggsoffan. Casper är precis ivägskickad till skolan efter en fantasifullt livlig morgon med lek och högläsning ur böcker utan text om gott och ont, ljus och mörker. Hans eget pep-talk inför en dag på sitt jobb – i skolan.


Förra veckan började jag att låta telefonen vara. Det hade till följd att jag denna morgon inte kunde dåna loss i bilen, men jag insåg snart att jag kunde råda bot på det. Jag har ju texten relativt i huvudet och stämband i kroppen. Så jag vrålade loss, jag och effekten blev densamma. Sammanhangen kommer farandes vare sig man vill eller inte.


Det var svårt att stanna huvudet igår. En kreativ explosion var dagens måtto och uppskruvad av alla de detaljvågor det gav upphov till var det inte så lätt att lugna sinnet inför sömnen. Det tog en absolut ljuvlig stearinljusbelyst stund och en vacker extratimme ute i månljuset, att avslutas med en väldigt gripande vision alldeles innan sömnen infann sig.

Jag såg hur vi rör oss framåt. Allihop. Hur kraften manar på oss och rent fysiskt föser oss fram att ta positioner. Hur rädslan och mörkret kastar sig överbord och försvinner ut ur hela existensen. Hur alla som bär det där ljuset samlas i ett obevekligt, ödesbestämt svep och hur tårar av lycka ersätter de tårar som runnit av sorg.

Det händer här och nu.

Och det är så oerhört vackert, alltihop! Tack!


Gormorgon, alltså!

söndag 13 oktober 2013

Mer nöjd

En helt vanlig helg, sådär. Vid sidan av lite övningskörning på healingområdet och lite småpyssel i den fantastiska höstsolen blev det en ganska rejäl sifferexercis. En treårsbudget för ett företag som nästan inte ens finns ännu men med en högst ansenlig balansomslutning blev äntligen gjord. Det var inte mer än några timmars jobb rent praktiskt.

Fyra timmar vid datorn, sisådär. Men det har ändå tagit exakt tolv år för att komma dit. Fem så gott som dedikerade år av tänkande och ett par månader av visionärt sådant. Så det kanske inte direkt tog fyra timmar i alla fall, när allt kommer omkring. Det var intressant att hamna här och nu – när jag skriver detta, alltså. För alldeles nyss fick jag den där impulsen – den om att fortsätta. Det är inte så många kapitel kvar att skriva på den där affärsplanen. Det borde jag ju kunna hinna med på den där dryga timmen innan Casper ska i säng, tänkte jag.

Jag ville mer. MER. Och så tittade jag på den tanken en stund och bottnade i hur den kändes. Och så kände jag att det var svårt att andas riktigt bra med den känslan. Så jag fortsatte ytterligare ett steg bakåt – ner och in i det som är den upplevelse som är jag. Och kom fram till - inte mer just nu. Istället – peta lite med datorn, andas en smula, dricka ett glas vin och njuta av det som är färdigt. Sitta här och känna hur skönt det är att ha sammanställt de där tankarna och siffrorna som farit runt i huvudet de senaste åren. Paketerat dem så att de kan springa iväg och bli verklighet.

Det känns väldigt bra. Jag är väldigt, väldigt nöjd. Med affärsplanen, med solen, med doften av löven under det träd där jag nästan somnade igår, med min närvaro här i upplevelsen som är jag och allt som finns runtomkring och i mig.

Tack!

lördag 12 oktober 2013

Byggproblemet

Om jag vill ha en plats med ett visst syfte kan det visa sig att när jag väl ställt den iordning så var det inte själva platsen som var målet. Om jag då – på väg till målet – slitit med bygget och kanske åsidosatt min vilja i den övergripande ambitionens skugga har jag ju sannolikt misslyckats. För hur ska något som inte är byggt av närvaro på vägen kunna resultera i något meningsfullt? Prova att ta en tupplur när du kör bil, ska du få se.

Det är ju så okomplicerat att det just precis bara nästan är obegripligt.

onsdag 9 oktober 2013

Vissa dagar…

Vissa dagar är tysta och fulla av luft. Andra fulla av ord och idéer. Gårdagen och dagen är av den senare arten. Användarkonferensen närmar sig med stormsteg och det färdigställande skapandet har klivit in och tagit så gott som all luft i skapandets yrkesmässiga utrymme. Det är svårt att verkligen hinna med att andas så mycket som själen vill, men jag känner ändå att det går framåt. Jag är på något sätt med i matchen fastän jag kanske inte alltid är helt förankrad i mig själv. Det känns som om det som händer i min omgivning stämmer mer och mer överens med den jag är på insidan. Eller, rättare uttryckt – jag är allt mer uppriktig. Och jag belönas för det. Tänka sig.

måndag 7 oktober 2013

Människans seger över systemet

Jag var inne i en bildelsbutik på eftermiddagen och fick där bevittna något som jag verkligen gillade. En stressad kund kom in, han hade beställt ett signalhorn. Kundmottagaren lyckades med viss möda lokalisera signalhornet och plockade med viss tvekan fram det. Det visade sig att det legat på hyllan en tid, nämnligen. Så länge att kundmottagaren just beslutat returnera det, en i systemets ögon irreversibel operation. Som han alldeles nyss exekverat, tråkigt nog.

Kundmottagaren sa att han dessvärre inte kunde göra något åt det utan började knappa på en ny beställning av samma signalhorn eftersom det gamla ju måste returneras då systemet inte klarade av att man inte returnerade sådant som retur beställts på. Kunden ifrågasatte inte sakförhållandet utan var på väg att gå ut.

Så tittade de på varandra en stund, kunden och kundmottagaren. Kundmottagaren hade handen på signalhornet. Då hände det - det glimmade till av jävlaranamma i hans ögon och han bestämde sig för att trotsa systemets begränsningar och sälja signalhornet till kunden i alla fall - trots regelverk och föreskrifter, trots system och policies. Hornet fanns ju här på disken - skulle han skicka tillbaka det och vänta på att få ett nytt, kanske rentav samma i retur? Det är ju vansinne - precis så tänkte han. Och så gjorde han som han ville istället. Han gjorde vad han kände för och han såg ut att må jävligt gott när han gjorde det. Systematiska begränsningar är verkligen inte svåra att överbrygga.

Min vilja

Nu har jag vaknat med den där känslan i tre dagar. En känsla av att vara tillfreds. Dagen blir en inspirerande puls att fortsätta där – inne i det medvetande som är jag. Så snart jag tänker tanken "jag är mig själv nu" så förvandlas jag till "en som är sig själv", alltså något annat än mitt eget medvetande. Och det händer ju ganska ofta. Om jag då anstränger mig för att komma tillbaka försvinner jag ännu längre bort från mitt medvetande. Eller – försvinner gör jag ju inte – snarare så fyller jag det med tankar och vilja. Bättre då att låta det vara vad det är. Om det går. Annars är det ju som det är i alla fall. Und so weiter.

Här vill jag vara idag, passande nog.

Tittar på hästen. Känner hans kropp, känslor och kärlek. Så skuttar tanken in och tänker sig saker jag skulle kunna göra med hästen och vips är jag där igen – sedd av medvetandet som något utanför detsamma, ego-bilden. Väldigt fascinerande. Jag leker med tanken att skriva inifrån medvetandet istället för att beskriva detsamma. Än är jag inte där. Men det finns lockande impulser.

Provar att uttrycka min vilja som ett steg på vägen. Vad jag vill. Jag vill skapa, älska och leva, jag. Då är det kanske inte så konstigt att det jag stirrar på, alla de reflektioner av den jag försöker vara, ger sig av och/eller förändras. Puls.

söndag 6 oktober 2013

Svårt att förklara

Ibland blir det svårt att förklara. Jag menar, jag bara vet. Och eftersom jag bara vet så har jag inte något rationellt underbyggt beslut eller något härledbart resonemang. Jag bara vet ju. Och allteftersom jag kommit närmare mig själv har jag kommit att överge tvivlen kring det jag vet.

För ett par veckor sedan satt Casper och räknade sin läxa. Han skulle lära sig att addera uppställt och tragglade ett tiotal uppställningar. Saken var den att han ganska ofta visste svaret utan att behöva ställa upp talen. Jag frågade honom om det inte räckte med att bara skriva dit svaren direkt utan att plita med uppställningen om man nu visste dem. "That's cheating" svarade han utan minsta tveksamhet.

Läxmapp

Lite där hamnar jag när jag får frågor på sådant jag vet och som jag helt enkelt vet eftersom jag vet det och inte eftersom det är något jag ställt upp och räknat fram. Jag menar, hur förklarar man sådant? Det är ju, per definition, oförklarligt. Men icke desto mindre vet jag.

Att säga "jag bara vet, jag följer de visioner som kommer till mig och har ingen anledning att tvivla" är liksom den enda lösningen som finns att tillgripa om jag inte ska fortsätta låtsas vara som alla andra. Det kan jag inte längre för när jag försöker tappar jag luften och försvinner. Jag kan inte längre överge mig själv på det sättet. Jag är ju jag, jag. Och vet jag, så vet jag.

lördag 5 oktober 2013

Nu

Hittade den här texten där det brukar stå räkningar. Nu fanns den här där istället. Stort tack, Lars-Erik Litsfeldt för leveransen av den utskrivna visdom som just denna dag förärades med att komma till insikt. Att få se ut ifrån mig själv istället för in.

Papperskopia

"Den du verkligen är

Nuet är nästan omöjligt att skilja fån den du är på den djupaste nivån.

Det är många saker som är viktiga i livet, men det är bara en sak som är absolut viktig.


Om du lyckas eller misslyckas i världens ögon är viktigt. Om du är frisk eller sjuk, utbildad eller outbildad, är viktigt. Om du är rik eller fattig är också viktigt – det har helt avgörande betydelse i livet. Ja, allt det är viktigt, relativt sätt, men dessa faktorer har ingen absolut relevans.

Det finns någonting som är viktigare än något av detta, och det är att finna din innersta essens bortom den kortlivade formen, det kortlivade personaliserade självet.

Du finner inte frid genom att förändra omständigheterna i ditt liv utan att inse vem du är på den allra djupaste nivån.


Återfödelse hjälper inte om du ändå inte vet vem du är i din nästa inkarnation.


Allt lidande på vår planet uppstår på grund av ett personligt "jag" eller "vi". Dessa bilder döljer essensen i den du är. Om du är omedveten om den innersta kärnan skapar du alltid, förr eller senare, lidande. Så enkelt är det. Om du inte vet vem du är frambesvärjer du en intellektets skapelse som ersättning för din fantastiska, gudomliga natur, ett "jag" fullt av rädsla och begär som du sedan klamrar dig fast vid.

Att beskydda och förstärka detta falska själv blir sedan till din främsta uppgift.


Det finns många vanliga uttryck, till och med hela språkkonstruktioner, som avslöjar att människan glömt bort sin sanna natur. Man säger att någon "förlorade livet" eller pratar om "mitt liv". Som om livet var någonting man kan äga eller förlora. Men sanningen är att vi har inte livet, vi är livet – det liv, den medvetenhet som genomsyrar hela universum och tar sig en tillfällig fysisk form för att uppleva sig själv som en sten eller ett grässtrå, som ett djur, en person, en stjärna eller en galax.

Kan du känna djupt inom dig att du redan vet det? Kan du ana att du redan är Det?


För det mesta i livet krävs tid: för att lära sig något nytt, för att bygga ett hus, för att bli expert, för att göra en kopp te… Men tid är meningslöst när det fäller det mest väsentliga i livet, det enda som verkligen betyder något: att inse vem du är bortom ytans "jag" – bortom ditt namn, din fysiska form, din historia och dina berättelser.

Du kan inte finna dig själv i det förflutna eller i framtiden. Den enda plats där du kan finna dig själv är i nuet.

Andliga sökare försöker finna sig själva eller bli upplysta i framtiden. Att vara sökare innebär att man behöver en framtid. Det är vad du tror, och det blir sant för dig: du kommer att behöva tid ända tills du inser att du inte behöver någon tid för att vara den du är.


När du ser på ett träd är du medveten om trädet. När du har en tanke eller en känsla är du medveten om den tanken eller känslan. När du upplever något underbart eller smärtsamt är du medveten om den upplevelsen.

Det här kan verka som sanna och självklara påståenden, men om du tittar närmare på dem upptäcker du att själva strukturen hos dem innehåller en grundläggande illusion, en illusion som är omöjlig att undvika när man använder språket. Tanke och språk skapar en illusorisk dualitet och en avgränsad personlighet där det i själva verket inte finns någon. Sanningen är att du inte är någon som är medveten om trädet, tanken, känslan eller upplevelsen. Du är själva medvetenheten i och genom vilken dessa saker uppträder.

När du går genom livet – kan du vara medveten om dig själv som medvetenheten i vilket hela ditt livsinnehåll uppträder?


Du säger "Jag vill veta vem jag är, jag vill känna mig själv". Du är "jaget". Du är vetskapen. Du är medvetenheten genom viket allt annat blir känt. Och detta kan inte känna sig självt – det är sig självt.

Det finns inget att veta bortom det, och ändå uppstår allt vetande utifrån denna vetskap. "Jaget" kan inte göra sig självt till ett objekt för kunskap, för medvetenhet.

Så du kan inte bli ett objekt för dig själv. Det är själva anledningen till att illusionen om egoidentiteten uppstod – mentalt objektifierade du dig själv. "Det här är jag", säger du. Och sedan börjar du ha en relation med dig själv och återge din berättelse för dig själv och andra.


Genom att känna dig själv såsom medvetenheten i vilken saker och ting existerar befrias du från beroendet av olika fenomen och från sökandet av ditt jag i situationer, sammanhang och tillstånd. Med andra ord: det som händer eller inte händer är inte längre viktigt. Saker och ting tappar sin tyngd, sitt allvar. Livet blir lekfullt. Du ser världen som en kosmisk dans, en formens dans – varken mer eller mindre.


När du vet du är innerst inne uppstår en kvardröjande känsla av frid. Man skulle kunna kalla det glädje, för det är vad glädje är: en frid som vibrerar av liv. Det är en glädje som kommer när man känner sig själv som livets essens, innan den tar form. Det är Varandets glädje – att vara den man verkligen är.


Precis som vatten kan vara antingen is, vätska eller ånga kan medvetenheten ses som "frusen" när den manifesteras i fysisk form, "vätska" när den manifesteras som tankar och känslor eller helt utan form, som ren medvetenhet.

Ren medvetenhet är det omanifesterade livet, det liv som ser på den manifesterade värden genom "dina" ögon, eftersom medvetenheten är din innersta natur. När du känner dig själv som detta liv ser du dig själv i allting. Det är ett tillstånd av fullständig klarhet. Du är inte längre en varelse med ett tungt förflutet som hela tiden ligger som ett tolkningfilter mellan dig och dina upplevelser.

När du upplever saker utan att tolka dem får du en förståelse för vad det är som upplever. Det närmaste vi kan komma om vi vill uttrycka det i ord är att säga att det uppstår ett fält av vaken stillhet där varseblivningen äger rum.

Genom "dig" har den formlösa medvetenheten blivit medveten av sig själv.


De flesta människors liv styrs av begär och rädsla.

Ett begär är ett upplevt behov av att lägga till någonting till självet för att sedan kunna vara mer fullständig. Och allt vad rädsla handlar om är oron för att förlora någonting och därmed bli förminskad och vara mindre.

Dessa två rörelseriktningar skymmer det faktum att Varandet inte kan ges eller tas ifrån dig. Varandet, i sin fullständighet, finns redan inom dig. Nu."

Orden är Eckhard Tolles. Sanningen är allas. Nu utan tvekan min.

onsdag 2 oktober 2013

Skapa eget värde

Så kom dagen då jag satte tankar och ord i arbete för min egen räkning. Påhejad av insiktsfulla i min närhet som stirrade stint på mig var det dags att inse att det faktiskt är upp till mig att skapa det där jag ser framför mig och att jag ju i vanlig ordning vet vad som behöver göras. Jag behöver bara göra det. Även om det innebär avslutandet av ett eller annat åldersdiget energispel. Så nu händer det. En ny känsla av frihet växer sig stark i mig och resan ser väldigt lockande ut.

tisdag 1 oktober 2013

I helgen

I helgen var vi i Orbaden. En synnerligen vacker plats med fin energi. Vid frukosten på söndagsmorgonen satt jag kvar i matsalen när övriga rökte. En bit bort satt en man som talade tyska. Jag hörde inte vad han sa, men hans känslor hoppade in i mig. Han pratade om sitt barn och hans hjärta stod i brand av lycka. Jag är väldigt tacksam över att få ha känt hans känslor.

Någon eldade brasa vid sjön en söndagmorgon. Elden såg ut som en kungakrona.

Q4

Det fjärde kvartalet är alldeles nytt. I går hade jag ont i hjärtat hela dagen. Sara såg det och kidnappade mig till en sjö, underbara varelse. Där påpekade hon att världen hade ont. Så sant. Det dör precis nu, tredje kvartalet var den finansiella dyngstackens sista. Det syns och känns överallt, människans drömmar blir verklighet och Q4 är det första människovänliga kvartalet på årtusenden.

måndag 30 september 2013

Start

Jag hade tänkt skriva lite kortare här än på gamla bloggen. Lite som Eckhard Tolle, kanske. Ett par tre ord då och då som sätter fingret på hur det känns. För känns gör det. Väldigt mycket, faktiskt.

De senaste månaderna har jag fått oerhört mycket hjälp. Jag har öppnats. Jag känner mer och mer för varje dag som går. Mest känner jag andra människors känslor och fysiska status. Om någon är sjuk i samma rum som jag så kan jag känna dess smärta. Men jag kan också känna dess stolthet och glädje.

Jag ser hur jävla underbart livet är egentligen - jag ser hur varmt och kärleksfullt det är. Hur goda och glatt genuina vi människor är. Jag har varit väldigt arg på världen och många av de människor som bor i den, men nu älskar jag precis alltihopa. Det är en stor, stor ynnest att få leva nu. Att få uppleva den här tiden. Se hur det lyser upp i ögonpar efter ögonpar och hur en värld vi skapats för att skapa kan ta form.

Jag kan känna vad djur tycker och hur marken mår. Jag kan få en energikick av att sitta och sjunga mot en gammal tall. Ibland ser jag glimtar från tidigare liv tillsammans med folk jag möter. Och rätt ofta ser jag visioner av hur saker kommer att bli framöver. Med undantag för det sista så har jag under nästan hela mitt liv låtsats som om jag inte hade de där förmågorna. Det var en mörk tid av absolut självförnekelse. Sedan sex-sjuårsåldern till några månader innan trettionioårsdagen.

Jag är alltså precis som folk är mest – inte ett dugg normal.

På dagarna jobbar jag ibland. Kallas så fastän egentligen betyder det "förändra världen". Efter att ha slagits mot konspirationens väderkvarnar har jag landat i det meningsfulla i att bygga om världen så att den gör mig glad. Det känns som sagt väldigt meningsfullt. Det har också renderat mig en situation där jag slits mellan "den gamla världen" där jag fortfarande låtsas vara med lite grann och den nya världen som drivs av nyfikenhet och skapande. Jag tror att den här bloggen kommer att handla om just den övergången, sedd ur mina ögon, genom mitt hjärta. Hur jag kapar förtöjningarna och flyter över i det nya.

Den här bloggen är tänkt mer som en känslologg. Ett slags twitter med utan 160 teckens begränsning. Kanske blir det inget alls - mycket av det jag upplever i mitt liv just nu är per definition obeskrivligt, men det behöver ju inte betyda att man inte försöker...

Inflytelserik - jo, det var ju det också. Jag är ju inflytelserik har jag märkt. Förra bloggen hette interiktigtklok och ju mer jag skrev där desto mindre klok blev jag på vad jag skrev, givetvis. Därav namnet, den här gången också.

Välkommen, Namaste och en hel hög bamsekramar åt de som inte redan sprungit härifrån i ren fasa.